United States or Ukraine ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ge honom en kudde bara och kasta ett täcke över honom så sover han till i morgon. Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert fick ligga på rännet över matbon och Carlsson gick på sin kammare. Ljusen släcktes och det blev tyst i köket. Snart låg hela huset i sömn, mer eller mindre rolig. Följande morgon, när hanen gol och madam Flod steg upp för att väcka, voro pastorn och Robert borta.
Är det då är det då pastorn trefvade sig fram, som om han känt, att här var sank mark någonting särskildt som som tynger samvetet? Hon såg på honom från sidan, såg hans böjda gestalt, hans hängande hand och hans deltagande min: Skulle hon anförtro honom allt? Sitt hjärtas strider, sitt sinnes lidelser, sitt brott och sin ånger? Hon höll andan, som om hon i spänning väntat på ett svar inifrån.
Pastorn hade nu, som sagt, givit sig ut på stadsresa med sumpen, för att sälja fisk, den han själv tagit ur sjön, och efter att ha råkat ut för storm blivit vinddriven. Med bössan väl stuvad i ett nötlädersfodral och matsäck och handbok i en skälskinnsväska, våt och ruskig, hade han kommit i ljus och värme och, sedan han gnuggat ögonen, fått plats vid kaffebordet.
Pastorn satt med sin kikare och spanade åt Trälskär, där Hemsöpojkarne sutto fångna, stundom kastande en hopplös blick utåt fjärden, där Carlsson sannolikt låg drunknad, stundom forskande efter ett spår på de drivande iskakorna, ett spår av en fot, ett klädesplagg eller liket självt. Men förgäves. Efter ett par timmars rodd nalkades man skäret.
Emellertid gick kvällsvarden på under ekarne och fuktades med öl och brännvin så starkt, att ingen mindes pastorn, och när man rivit i sig all mat, så att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i stugan att dansa. Bruden ville skicka upp något gott till pastorn på kammaren, men Carlsson övertygade henne, att han helst ville vara i ro och att det var synd att genera honom.
Han följdes till sitt sista hvilorum af de flesta af grannarne, och den gamle gudfruktige pastorn höll ett gripande tal öfver orden: "Kärleken upphör aldrig". Han visade, huru kärleken kommer från Gud, som själf är kärleken, och huru denna makt kan utveckla sig i ett litet människobarns hjärta och drifva det ända in i döden.
Fruktande några långrandiga förklaringar, skyndade pastorn sig att bedyra, det han var övertygad om lugnet, repade eld på en tändsticka och frågade vad som stod på. Det är någon som ropar i trädgårn! Hör du inte! Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för att höra bättre. Ja, min själ gör det så! Vem... kan det vara? Gå och se efter, vet jag! svarade frun och gav gubben en ny påstötning.
Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde, varav framgick, att han både ville vara borta från ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att han därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot. Ja, men mor din då? invände pastorn, är det inte synd om henne att bli utskämd? Jag kan inte tycka det, svarte Gusten.
Domaren hade sin plats i katedern och vid småbord nedanför sutto protokollsföraren och stenografen. Till vänster de tolv nämndemännen, och till höger provinsialläkaren, pastorn och kronofogden. Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade. Folket reste sig på tå, och bisittarne sträckte fram halsarne för att se på mördaren.
Och för övrigt, det var i alla fall pastorn, som gav Den Röde Mannen frid, när han lärde honom känna vite Krist.