United States or Kuwait ? Vote for the TOP Country of the Week !


Med skyndsamma steg återvände de till slottet, rodde över sundet, gingo uppför torntrappan och inträdde i kammaren. Tag av dina kläder och sov! befallde Sorgbarn. Riddaren lydde. Sorgbarn svepte sig i sitt täcke, lade sig sin matta och somnade genast. Sanduret viskar, de bleknande stjärnorna blicka in i tornkammaren, riddaren sover i sin säng, pilgrimen sin matta.

"Förspill icke tiden med prat, herr Gyllendeg", skrek generalen, "utan tag tofflor fötterna och täcket omkring er och kom ut, ty här är minuten värd ett människolif." "Ja, ja, gode vän", sade herr Gyllendeg, förblifvande orörlig sitt ställe, "här är minuten värd ett människolif; men hvar får jag tofflor och täcke, fattige man?

Sorgbarn hällde litet aftonvin i pokalen och räckte den med darrande hand, med sänkta ögon, åt sin herre. Det smakade gott, sade riddaren och satte bägaren bordet. Erland gick till vila. Sorgbarn lade sig sin matta. märkte han, att hans läger var mjukare än vanligt, och fann ett täcke dolt under mattan.

Gud vare oss nådig och välsigne oss, han låte sitt ansikte lysa och ledsaga oss, Sela, för att man jorden känna din väg, bland alla hedningar din frälsning. Folken tacke dig, o Gud, alla folk tacke dig. Folkslagen glädje sig och juble, ty du dömer folken rätt, och du leder folkslagen jorden. Sela. Folken tacke dig, o Gud, alla folk tacke dig. Jorden har givit sin gröda.

Ge honom en kudde bara och kasta ett täcke över honom sover han till i morgon. Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert fick ligga rännet över matbon och Carlsson gick sin kammare. Ljusen släcktes och det blev tyst i köket. Snart låg hela huset i sömn, mer eller mindre rolig. Följande morgon, när hanen gol och madam Flod steg upp för att väcka, voro pastorn och Robert borta.

Ellen satt åter vid hans sida, och hennes blickar vilade i hans. Om du tycker om mig, säg det tre gånger, bad hon skygg, förlägen, ännu med en tår i ögonfransarna. Tomas sade det tre gånger. Men han hade svårt att se henne i ögonen. Hans blickar gledo omkring från de brokiga strimmorna i trasmattan under hans fötter till möblernas blommiga tyg och sängens vita, hemstickade täcke.

Nej, det skulle vara havets tärna, det var mycket vackrare och han ville älska henne, famna henne, men avstånd, utan att se henne, utan att hon såg honom, i sång, i harmoni under sommarnattens rosenfärgade täcke med gula bårder, och för att åstadkomma omfamning tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör hur stilla vinden susar». När han givit an ton och lyssnat, hörde han flickans röst sjunga sången, och nu intonerade han i andra stämman, och de lindade tonerna om varandra, som när man flätar favörer; de kysstes i luften, de famnades vattnet, och när de sista orden: »sång och kärlek från himmel, till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna som ett par rosenröda duvor munnas, och i detsamma föll från zenit en stjärna, målande sig som ett nottecken med sin långa svans, som om den flugit ur sångerskans mun till hans möte och han gapade för att fatta den mellan sina läppar, men båten krängde med detsamma, att han satte sig ner betten.

Fallande och stigande och vaggande slöt sig de två rösterna däruppe liksom intill varandra, stödjande och bärande varandra ut i vinden och vårnatten och doften av granbarr och klöver, och blandade sig med surret från humlorna och de små klingande slagen av släggan: O Gud vi tacke Dig för att Du gav och tog! I kärlek sträckte du din hand mot den som du slog.

Kan du minnas, att din son ägde något sådant? Var förvarar du detta täcke? I mitt hem. Gott. Vi skola se det. Vad du nu sagt vill skingra mitt sista tvivel, att jag i Klemens återfunnit min son, Filippos. Den första aningen härom uppstod hos min dotter, när hon såg honom och förvånades över hans likhet med en bild av min avlidna maka, deras gemensamma moder, Elpenike. Elpenike?

En röst sade henne: Allt annat har du ävlats att vinna, blott icke den lilla solstrimma av lycka, som var ny morgon låg in över ditt täcke. Hon kände sig som ett hjälplöst barn, som fallit ur modersfamnen. I ett snabbt ljus urskilde hon sin mor, den svartklädda änkan, som stod sin borg vid en avlägsen havsvik och såg och såg bortåt vägkröken och väntade, om hon aldrig skulle komma.