Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 21 maj 2025
Huru kunde dylika tankar uppstå hos mig? Åter skallade i mina öron ett skratt på andra sidan om det stora, hvita seglet. Detta skratt skar i mina öron, i mina nerver, i mitt hjärta, i hela min varelse. Jag såg mig hjälplöst omkring. Vi hade kommit till Toivola, och jag upptäkte en liten ångbåt, hvilken, på väg till staden, signalerade att den skulle lägga till vid bryggan. Där såg jag en räddning.
Jag kommer ju med tomma händer från Antiokia, där din faderliga godhet öppnade mig utväg att genom studier bereda mig till mitt heliga kall. Det jag äger har jag ju av dig. Du upptog mig, när jag var ett hjälplöst, övergivet, åt hungersnöden utsatt barn. O, min arma, arma moder!
"Hafvet svallar vredgadt, stormen ryter; Men I bjuden, och vågen sänks, Hafvet lyder, hafvet, som flottor slukar, Har ej makt att svälja ett hjälplöst barn. Jag har lärt er känna, ej jag blyges Att mig böja för er en gång. Mätt jag är på lifvet, och jordisk storhet Är mig ringa vorden. Jag går till er." Så han sade, och med svärdet stilla Skar han runor i ärrigt bröst.
Hans hållning var rak, hans gång majestätisk och varhelst han framskred, hälsades han med aktning. Men han var ingen annan än min skolkamrat, Arthur, den olycklige ynglingen. Jag kände genast igen honom, fast han mycket ändrats. För spenslig förr, för bred nu. Det smala, vita ansiktet rött och pussigt. Jag jämförde i sinnet den hjälplöst gråtande pojken med den trygge, ståtlige mannen.
En röst sade henne: Allt annat har du ävlats att vinna, blott icke den lilla solstrimma av lycka, som var ny morgon låg in över ditt täcke. Hon kände sig som ett hjälplöst barn, som fallit ur modersfamnen. I ett snabbt ljus urskilde hon sin mor, den svartklädda änkan, som stod på sin borg vid en avlägsen havsvik och såg och såg bortåt vägkröken och väntade, om hon aldrig skulle komma.
Hans egna ord, då omedveten af sig själf I drömmen han sin moder såg på klippan stå, Hjälplöst förlåten, elden af hans raseri, Hans rop till seglarn, allt är sammanträffande Med hvad Tekmessa nämnde om sitt öde nyss. Och dock omöjligt! Skördad är Eurysakes, Och döden lämnar ej sitt rof. Hvad, om mitt svärd På en gång söfde oron, öppet straffande Bedragarn, som vår härskare sig nämna djärfs?
Nu, säg själf, hvad grymmare är: att skjuta en fågel Eller att skjuta en pil i ett hjärta och lämna det hjälplöst?" Så han sade.
Nej, sade hon med ett skyggt, hjälplöst ögonkast, nej, ni hör ju att jag har sorg! Tomas släppte henne, det var mot hans vilja, men han kände att det var nödvändigt. Hon var verkligen också blek och förgråten och hade röda kanter kring ögonen. Och hon hade blivit gammal, han såg det nu... så gammal hon hade blivit... så gammal och vissen...
Dagens Ord
Andra Tittar