United States or Italy ? Vote for the TOP Country of the Week !
Beslut dig då att till din lefnads sista stund På Vestas altar vårda hennes helga eld. Om ej, så vet, att till ett otuktsnäste här Du föras skall, för folkets afskum där ett rof, Ett nesligt offer för den sämstes vilda lust."
En Spegelian är i detta fall Ingelman, som skrifver: " Öfver jorden himlen hänger, Lik en bister örn, som ser På det rädda rofvet ner Och uti snärjande kretsar sig svänger ." Han tyckes nämligen antaga, att örnen lefde af jordiskt rof, hvilket han troligen skall hafva svårt att bevisa.
Hebreernes grafvar voro uthuggne i kalkbergen, i långa rader vid hvarandra. *Men obehedrad, bortglömd är. Ett rof för himlens fåglar här.* Israeliterne, liksom de fleste forntidens folk, ansågo för den största skymf och olycka, att ej få en ordentelig begrafning. *Han som bordt Ditt minne hämnas.* Enligt Moses' lag var Sonen eller den närmaste arfvingen förpliktad att utkräfva blodshämnden.
Och molnet af eldar klöfs, Och genom ödsliga höjders vidd, Doft öfverröstande stormen, For himlens mäktiga dån. Då talade Morvens kung: "En dag, lik denna, jag såg en gång, Det var den dagen på hafvet, När dig, o flicka, jag fann. Darg hette en man. Hans namn Må sång ej nämna. I biltog färd, Förskjuten, hatad och hemlös, Kring vattnen sökte han rof.
Det var likväl honom, hennes öga sökte, och hon såg nu mot den blånande rymden, icke som skulle hon väntat att kunna upptäcka den saknades segel, utan som hade hon med kärlekens längtan velat tjusa hans skepp från de klippor, för hvilka hon fruktade att det blifvit ett rof. Sorg och saknad och stundom en skymt af hopp omväxlade i hennes hjärta. "Hvarför", tänkte hon, "dröjer jag här?
Hans egna ord, då omedveten af sig själf I drömmen han sin moder såg på klippan stå, Hjälplöst förlåten, elden af hans raseri, Hans rop till seglarn, allt är sammanträffande Med hvad Tekmessa nämnde om sitt öde nyss. Och dock omöjligt! Skördad är Eurysakes, Och döden lämnar ej sitt rof. Hvad, om mitt svärd På en gång söfde oron, öppet straffande Bedragarn, som vår härskare sig nämna djärfs?
Ack! träla skall med hopplös sorg I Rabbat-Ammons stolta borg Hon, som ändock Din maka var Och tjenarinnor van befalla; Du sjelf, som, ansedd inför alla, Förtrycktes värn och usles far, Ibland de äldsta af Ditt folk I porten satt, en lagens tolk, Ej samlas skall till Dina fäder I klippans tysta grifte-städer; Men obehedrad, bortglömd är Ett rof för himlens fåglar här.
Men se, han nalkas, fiskarn! Han har varsnat mig Och viker undan. Ha, så har det varit förr, Så skall det mer ej vara. Hit, o gubbe, hit! Eubulos kom, din konung kallar dig. EUBULOS. Hvad är Din vilja? LEIOKRITOS. Säg mig, kommer du från stranden, där Det obekanta skeppet nyss blef vågens rof? EUBULOS. Ja. LEIOKRITOS. Och hvad budskap kan du bringa därifrån?
Men hon svarade nu, den driftiga Anna, förtrytsam: "Aldrig ser jag ett slut på din häftiga längtan till skogen. Är du en björn till sinne och håg, förståndige Petrus, Lysten beständigt på rof och önskande jakter och vildbråd?
Nu var hans fosterland i kamp och strid, Och gammal själf han var. Af härar omhvärfd, sliten som ett rof Emellan vän och ovän växelvis, Fick han hvar stund för segrarens behof Ge frid och lugn till pris. Att värna rätt, förmedla bördors last Han som en helig plikt sig föresatt, Och därför var hans dag ock utan rast Och utan sömn hans natt.