United States or Montenegro ? Vote for the TOP Country of the Week !
Djärf drabbar med spjutet Gall, Skarp blixtrar klingan i Rurmars hand, Och blodigt synes mig svärdet, Som höjs af Clesamors arm." Då mörknade Morvens kung, Han slog i vrede sin ungdoms sköld, Han hof sin stämma, och stillhet Han bjöd kring drabbningens rymd. "Hvad", ropte han, "höljs med blygd Morannals hvitnade hjässa? Kränks Af er, o söner, hans ära, Som trotsat skiften och år?
I hvarje annat land på den tid, inom hvilken dikten faller, hade Oihonna blifvit bortgifven; men här är det Morvens kung, som dömer, bunden af stora, dyrkade fäders seder, af minnen från Finjals och Ossians dar.
Hugad är drotten nu att tala, Svärja han vill sin ed, det är löftets stund. "Upp", talar han, "lyssnen, I män, Den gamle ekens svällande sommarlöf, Vuxna på nytt kring gråa stammen, Härjad af stridens stormar så mången gång. Hvem finnes blande eder som ren På blomsterängar kufvade fjärlar, när Fjärran på Morvens strand Dunkomar Bleknande bet min glafven med blodig tand?
Flammor like i skälfvande skog, Genom fienders hopar Fram de flögo i stridens stund. Men när främlingars trots var brutet, När i Shelma de syntes igen, Milde voro de åter, Mer än strålar af sommarns dag. Hvi förgäta de stores söner Fädrens seder och nära sin harm, Om fullvuxen i yra Morvens lugn den en gång förstör?
Han syntes på svartnad våg, Han kom ren, örnen från dimmornas land, Sjökungen, Hjalmar af hafven flög Morvens härar emot. Och stolt på sitt hemlands strand Stod Shelmas skara i sluten tropp, En klippvall, trotsande böljan, Som skyrest måttar sitt slag. Den drabbade. Stridens stund Var kommen, vågen mot klippan bröts, Här föll mot här, och på stranden En bränning stänktes af blod.
Och sedan, när hon, okänd, ett bortvräkt barn, hamnar i Morvens land, i Morannals konungaborg, huru naturligt är det icke, å ena sidan att hon försmår Morannals trenne söner, med hvilka hon uppvuxit som en syster, å den andra att hon vinnes af Hjalmar, sjökonungen fjärran från, lika naturligt som Hjalmars vikingafärder i främmande land och den gamle Fjalars svaghet att tillåta dem, blott hans eget land är fridlyst.
En flickas varma, bäfvande hjärta slår Här under min snö af längtan också. Men hvarför finns i Morven ej mer ett folk Af hjältar, like flyktade tiders? För Finjals ätt för tung är hans sköld, och svagt Rör Ossians sträng en trånande skald. Ren nog jag hört af suckar, och tårar nog Jag kostat Morvens smäktande söner; För deras kärlek ägde jag kärlek ej, Jag gaf dem min sorg, jag kunde ej mer.
Ofta kullarnas gräs har druckit Hjortens blod, som min vingade pil Hann i flyende loppet. Gall, min båge har klang som din. Gå, min vandring på Morvens hedar Gladast var, då jag styrde den själf. Pilen, bågen och kopplet, Jaktens flicka begär ej mer." Bort gick ynglingen, mörk kring pannan. Rurmar, fursten af sångerna, kom; Länge tego hans läppar, På Oihonna hans öga såg.
"Jag sökt ditt spår, Oihonna", han sade, "Från Morvens kung jag bringar ett bud: var snar! Förrn morgonen gryr, han väntar dig ren." "Du man af ord, som ila", var flickans svar, "Hvad gör, att så den gamle mig kallar? Har dödens fläkt hans vissnade lemmar rört, Säg, ärnar han gå till andarnas hem?" Den komne talte: "Klang jag af vapen hört Från borgens salar.
Dagens Ord
Andra Tittar