United States or Japan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ofta kullarnas gräs har druckit Hjortens blod, som min vingade pil Hann i flyende loppet. Gall, min båge har klang som din. Gå, min vandring på Morvens hedar Gladast var, då jag styrde den själf. Pilen, bågen och kopplet, Jaktens flicka begär ej mer." Bort gick ynglingen, mörk kring pannan. Rurmar, fursten af sångerna, kom; Länge tego hans läppar, På Oihonna hans öga såg.
Men han ropade snart, den sköne Tobias, i tårar: "Allt, tag allt, o flicka, och låt mig kyssa din mund blott!" Sade och ilade fram att kyssa den älskade genast. Orden hörde i dörro den brunskäggyfvige Ontrus, Där han med häpnad störtade in; som den vingade örnen Flög han sin broder i nacken och skrek åt Hedda tillika: "Icke dock, icke dock, flicka, försök det ej, hör på hans ord ej!
Då, säger man, strålade klarast hans mod, Då träffade säkrast hans vingade lod, Då eldades varmast kanonen, När han stänkte den röd med sitt blod. Då, säger man, hade han dignat ned Till sist vid den, Men kringränd rest sig mot fiendens led Med svärdet än Och ropat sin skara och ilat förut Och brutit sig bana och huggit sig ut Och fallit först, när de sina Kringjublad han nått till slut.
Åter ett stycke från dem, så långt, att det vingade lodet Nått, men ej träffat sitt mål, skrann flämtande värden på Hjerpvik; Honom följde, fast nära dock ej, den raske Mattias. Snabba som skuggor af moln, af stormarna drifna på fästet, Flögo på isen de fram med glattade skidor i täflan, Öfvade båda och båda för skidlopp vida berömda.
Sven vaknade vid fåglarnes glada morgonkvitter. Han önskade att vara en av dessa vingade varelser, som under Guds blå himmel tillbringa sitt liv med kärlek, sång och den kära omsorgen om sin avföda. Men ingen sparv faller ju till jorden utan Guds vilja, och han har ju räknat våra huvudhår därpå kom nu Sven att tänka, och denna tanke gav honom en viss styrka.
Han lade bort murgrönskransen, tog en min av allvar och värdighet och sade: Barn, jag nämnde nyss ett ord om teologisk övertygelse. Det ordet var allvarligt, alltför allvarligt för att ej varda en förbisedd främling bland de skalkaktiga, vingade kupidoner, som fladdra från edra läppar. Jag älskar glädjen, mina barn, men glömmen ej, att jag är katekumen!
Och hur skulle Hermione hava kommit på en sådan tanke, hon, som icke kunde höra ett välklingande ord, utan att se det lekamliggjort i sköna former, hon, för vilken till och med den torra logikens slutledningar förvandlade sig till vingade piltar, lekande med blomsterkedjor, och som aldrig hörde ordet Idé, utan att tänka sig en himmelsk, strålande ungmö!
Blott kärleken fäster En flykting från skyarnas rand, Och himmelens gäster Besöka blott leende land. Mitt hjärta skall blomma, Min känsla skall ljummas på nytt; Kanhända de komma, De vingade änglar, som flytt. På den röda älfvens botten Fiskade en gosse pärlor, Fann en pärla, blå som himlen, Och som himlens stjärna rundad.
Trasten och andra små vingade sångare fyllde nejden med gälla drillar, daggpärlor glänste på varje grässtrå, och det doftade så friskt från ängarne, de gamla granarne och linneorna, som växte i deras skugga.
Jag har blott saknan kvar som min, Det andra for med dig. Mitt bästa är att tyst vid hälln Få minnas flydda dar, Då brasan brinner ned och kvälln Ej flere slöjder har. De komma, de komma, De vingade skaror, som flytt, Till lunder, som blomma, Till sjöar, som ljummas på nytt. Där stormarna ilat, Hörs sången melodisk och ljuf, Där drifvan har hvilat, Bor glädjen och skönheten nu.