United States or Kiribati ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ser Du då elden ej, som flammar I natten mellan trädens stammar Och på ett svärd sig speglar der; Ty blank är klingan, hvasst är stålet, Det mot en ovän slipadt är, Och i Din barm det hunne målet! Vet, Moab har mot landet dragit Och der Hans skaror läger slagit; Men vägen dit bär till Din graf.
Där ligger en gladiator på marken en oskicklig en, utan öfning och triumfer och stirrar spörjande in i sin motparts ögon: skall han stöta till med ett enda säkert tag och göra smärtan kort, eller skall han låta klingan glida in tum för tum och göra slutet till en lång, förtviflad dödskamp? En stum, trotsig dödskamp, den ingen märker utom han, som böjer sig öfver den slagne.
Länge var det ej, förrn banens krigshär, Selimirs, liksom en vind förspriddes; Men, med glömska af sin fars förmaning, Nederbrände Ciaslaus städer, Tog med plundring rika slott, lät grufligt Stor och liten öfver klingan springa Och som skänker delte åt sin krigshär fångna slavar. Konung Radoslaus Snart och villigt fått det flacka Kotar Under spiran åter; men, o öde!
Du stod där, du, men stum, med klingan dragen, Kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen, Blott Konow svor, och bister röt von Schantz. Gif akt, tyst, hör! Det ljöd hurra på höjden. En man till häst syns nalkas. Hvem är han? Hör, hvilken storm af rop! Hvad vållar fröjden, Som brusar jublande från man till man?
Men sedan Ehud hade kommit in till honom, där han satt i sommarsalen, som han hade för sig allena, sade Ehud: »Jag har ett ord från Gud att säga dig.» Då stod han upp från sin stol. Men Ehud räckte ut sin vänstra hand och tog svärdet från sin högra länd och stötte det i hans buk, så att ock fästet följde med in efter klingan, och klingan omslöts av fettet, ty han drog icke ut svärdet ur hans buk.
Djärf drabbar med spjutet Gall, Skarp blixtrar klingan i Rurmars hand, Och blodigt synes mig svärdet, Som höjs af Clesamors arm." Då mörknade Morvens kung, Han slog i vrede sin ungdoms sköld, Han hof sin stämma, och stillhet Han bjöd kring drabbningens rymd. "Hvad", ropte han, "höljs med blygd Morannals hvitnade hjässa? Kränks Af er, o söner, hans ära, Som trotsat skiften och år?
Nu bära båda kämparne blott sina smidiga rockar, patronrummen på bröstet blänka af sammet och guld. Men ännu stå gevären orörda, nu lekes endast med klingan. Nu hasta alla mot ett mål. Kastspjuten hvina, svärden drabba och klinga. Var det en vind som for öfver fältet och kringspridde agnar, eller var det män på eldiga hästar som ilade bort allt är tomt.
Man kan varken vredgas däröver eller skratta. Därom var nattvandraren enig med sig själv. I detsamma påminde han sig dolken, som han ännu bar i handen, och då han i månskenet synade klingan, tänkte han: Det skulle verkligen kunna vara blod av mitt blod.
EUBULOS. Så hör då: här, här i mitt hjärta göms min kung; Sök honom där med klingan, ingen hindrar dig. FOLKET. Vansinnige, är lifvet dig så värdelöst? EUBULOS. Det vore så, om döden kunde skrämma mig. RHAISTES. Välan, men tala skall du, yppa likafullt, Hvar den, jag söker främst, din kung, är undangömd.
Och för att bereda honom en öfverraskning hade hon köpt dolken och låtit gravera in hans initialer i skaftet. När han kom till henne på förmiddagen låg den framme på bordet. Han tog den, mönstrade den småleende, höll klingan upp mot ljuset och sade: »den är vacker». Men så plötsligt fick han syn på initialerna och med en hastig rörelse lade han den ifrån sig.
Dagens Ord
Andra Tittar