United States or Burkina Faso ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ej andas en son af dig På Morvens klippiga stränder mer; De följt hvarandra i döden, De sofva grafvarnas sömn." Hon slöt. Men i klarhet sken Morannals panna på nytt. Hvart moln Af oro lämnade stilla Hans anlets bleknade dag. "Nu", talade Morvens kung, "Kan utan fruktan Morannal gå Att möta fädernas andar I stjärnors blånande sal.
Grydde nu Den dag, som såg mig på Cronas hed, När Trenmors skara där blödde Och Erin höljdes af sorg! Då funne på sandens bädd Snart Lochlins kämpe sin graf också, Lik hafvets bölja, som störtar På stranden opp och förgås. Men flydd är Morannals tid, Hans arm är vissnad, hans blick är släckt, Hans strider blekna i fjärran Som vinterns nattliga sken.
Det dagas på Morvens strand, I dunklet grånar på klippans höjd Morannals torn, och där under I dimmor suckar ett haf. Oihonna, du syns ej än, Hafburna flicka, hvar drömmer du? Stå upp, dig väntar Morannal, Den gamle saknar sitt ljus. Ej ser han, att natten flytt, En ändlös natt i hans öga bor, Ej jordens brudliga anlet Han ser vid morgonens kyss.
Den enda tröst, hans stolthet pekar på, är att kasta lifvets bleknande fröjd och storhet bort och dö. Först när gudarnas straff drabbar honom och han förödmjukad nödgas erkänna dem, kommer han i Morannals ställning och är, såsom krossad och böjd, i större mening glad och segrande, än han var under sin förmenta storhet.
Fasthåller man i sin föreställning denna konflikt, så torde man finna, att äfven den andra sången i Fjalar icke är en blott lösryckt episod, utan ganska nära förbunden med diktens helhet. Skall Oihonna här bortges åt någon af Morannals söner, och skall hon själfmant möta med kärlek någon af dem? På dessa frågor hvilar intresset, må vara till och med det dramatiska, i denna sång.
Men var det i följd af Oihonnas lynne nödvändigt, att Hjalmar skulle fria som viking och icke som riddare, så föranleddes åter häraf nya äfventyr för honom och för gudarnas sak. Stormen på hafvet, Morvens anryckande härar, striden, särdeles anfallet mot Hjalmar af Morannals alla söner, äro skildringar, som, betraktade ur denna synpunkt, icke borde vara främmande för dikten.