United States or Afghanistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
När du sett det, gå till Honom åter I Hans ord, och se, Hans ord skall vara, Som om allt det ljus, som från Hans himmel Strålat ned, Hans varma sol, Hans stjärnors Milda här, Hans mänskoätter, hela Detta underbara blomsterrike, Mer förklaradt blott, där inne bodde." Fattig kallar man din moder, Fattigt, späda barn, du kallas. Är du fattig, lilla älskling, Ar så arm du, som man säger?
Då slog i tysta, vänliga stjärnors ljus Oihonna opp sitt strålande öga, Åt Gylnandyne räckte hon mild sin hand. Så talte de svala vågornas mö: "Från bergens topp, så sjungs det, en kylig fläkt, Med dalens blommor leker Oihonna; En våg hon är, som skimrar mot vårens sol, Eld talar dess blick, is gömmer dess barm. O, ej till fläkt jag föddes och ej till våg, Fast ej min tjusning tändes som andras.
Ej att dig bringa glädje jag kom; hvad du Som glädje skattar, Dmitri ej sökt, ej fått, Nej, för mig själf jag kom, för min egen fröjd, Fast med din smärta, moder, den köpas skall." Han teg och strök sin panna och talte än: "O, att du födt mig så, att de stjärnors glans, Du nyss beundrat, tjusat ock mig! Ett barn, Af lekverk fägnadt, hade med svärdet jag Dem plockat glad och tömt i en lek mitt lif.
Ty dålig den bonde, som ej från plogen går, när det med tro och frihet i landet illa står. Gud skydde vår hertig och Sverige! Slut på tredje akten. Första scenen. EBBA FLEMING. Re'n sol går upp, och flydd är ändtligt natten, den långa natten efter rastlös strid i fyra dar; men ack! Hur går den upp! Vänd, stjärnors drottning, sol din glans från mig!
En tår, som daggens pärla klar, I purpur glödde på Nadeschdas kinder, Och tyst och utan ord Hon kysste leende den gamles panna. O, att du födt mig så, att de stjärnors glans, Du nyss beundrat, tjusat ock mig! Ett barn, Af lekverk fägnadt, hade med svärdet jag Dem plockat glad och tömt i en lek mitt lif.
Ej andas en son af dig På Morvens klippiga stränder mer; De följt hvarandra i döden, De sofva grafvarnas sömn." Hon slöt. Men i klarhet sken Morannals panna på nytt. Hvart moln Af oro lämnade stilla Hans anlets bleknade dag. "Nu", talade Morvens kung, "Kan utan fruktan Morannal gå Att möta fädernas andar I stjärnors blånande sal.
Jag ser mot himlarne, och där Gå verk af dina händer. Din ära, Herre, är ej skymd, Den strålar klar från stjärnors rymd, Som den ur stoftet lyser. O, hvad är mänskan, att så mån Du vill om henne vara? O, hvad är människones son Att så din nåd erfara? En tid förskjuten, snart på nytt, Har han sin kamp i seger bytt, Af dig med ära krönter.
Du är glädjen själv... Nej, det låter så djupsinnigt, så abstrakt, och du är allt annat än abstrakt. Men se dig själv i spegeln, som du står där! Vet du av, att det är tusen stjärnors ljus i dina ögon under slöjan och all jordens värme i din knutna hand?