United States or Kiribati ? Vote for the TOP Country of the Week !
En stund flög bort i tystnad, en vingsnabb stund Furst Dmitri teg, hans läppar ej än till svar, Men till ett skugglikt leende rördes blott, Och hög tog åter ordet hans moder då: "Min Dmitri ej vill svara, vill tyst kanske, Som dessa bilder fråga, besvara dem; Välan, min stolta, strålande fröjd det är Att själf för eget lugn ej behöfva svar.
Då stod furstinnan sviktande opp, hon teg, Hon gick med långsam gång, majestätlig, stum, Ur höga anors strålande festsal ut; Men, af den stolta skickad, en tjänare Kom in och sänkte, utan en vink, ett ord, För alla bilder purpurgardinerna, Och snart stod Dmitri ensam, och ingen blick På honom fäste helgade fäder mer.
Då höjer Dmitri sitt öga mörk, På nejderna blickar han; En stund han tiger och skådar blott, Omsider han talar så: "Ett fält oss möter af skördar tyngdt, Ett annat af blommor höljs, Vid randen vinkar en ändlös skog, För jägarens fröjd ett hem, Och fjärran tindrar i solens färg Ett torn af ditt ärfda slott; Skall jag det noga betrakta allt, Att finna, hur säll du är?"
Omöjligt. Så hon sade; i höghet då Uppstod furstinnan, räckte den främmande Sin hand och talte aldrig förgätna ord: 'Var lugn, min vän, ett känner hans moder dock, Behöfver mer ej känna: hvarhelst han finns, Bor guldrent i hans hjärta hans fäders blod. Min Dmitri, så hon tänkte, din ättemor, Af hennes ande äger ock jag ett arf."
Till sin dödsbädd deras fader nyss Båda kallat, talt i frid och sagt: 'Mulne Dmitri, du min yngre son, Du skall lefva med din moder här I mitt glada slott vid Volgas flod; Glade Voldmar, stolte yngling, du Skall bebo vårt stamgods, sprida ljus I mitt mulna slott invid Moskva. Så han talat, arfvet skiftadt är.
Sitt svar, sig själf, sin furste, allt förgäter han I häpen harm vid hennes syn Och skyndar fram och vill från hennes lockars prakt Den vilda kransen rycka bort. Då klappar käckt furst Dmitri sina händer hop Och brister öfverljudt i skratt: "Se, se, o broder, hvilken förespråkerska Den gamle går att söka nu!" Så talar han.
Hvad beträffar furstesönernas moder, den anstolta Natalia Feodorovna, denna karakteristiska typ i själfhärskaredömet, som lefver blott för härskarens gunst, så har ock denna hårda natur en vek punkt i sin moderskärlek, ehuruväl hon framför allt älskar sig själf i sina söner, hvarför hon ock drabbas dess svårare, ej blott af Voldmars mesallians med den lifegna utan ock genom Dmitri, sin "nattlige, dunkle son", som sviker hennes lefnadsplan af kärlek till samma slafvinna.
Hon slöt, men upp såg Dmitri och talte djärf: "Här är jag, moder, döm mig, du ser mig här, Säg själf, om till din glädje, om till din sorg; Hvar ytlig, fal förgyllning föraktar jag, Och hvad mitt yttre röjer, mitt inre är."
Ett ögonblick såg dyster furstinnan opp, Som om mot sonens mörker hon mörknat själf, Dock snart i höghet sträckte hon, ljusnande, Sin hand mot fursten, tog från sin plats ett steg Och rörde moderligt med en kyss hans kind. "Min Dmitri", så hon sade, "välkommen var!
Ren med mattad sång i skogen kallar Fågeln hem sin maka, träden hviska Tysta afskedssuckar blott åt vinden, Och ur luftens rymder, trött att irra, Sjunker sval på blomsterbäddar daggen. Dmitri, frid vill jord och himmel äga, Hvarför stormar utan ro ditt hjärta?"
Dagens Ord
Andra Tittar