Sålunda danad till tummelplats för vindarne, är den delfiska nejden ryktbar för de stormar, som icke sällan under höst- och vintertiden rasa där. En sådan storm, förtälja hävderna, tillintetgjorde en gång en svärm av galliska barbarer, som ditlockats av helgedomens vittberyktade skatter. Orakeltemplet vilade en fjälltrappa, som skyddades av höga klippor mot sunnanvinden.

De hedningar, vilkas religiösa känsla och skönhetssinne icke nödgade dem avsky honom, åsågo honom med samma likgiltighet som tritonen, som i århundraden svängt sin väderfana Vindarnes torn vid torget i Aten. De tycktes båda, pelarhelgonet och bronstritonen, vara av samma ämne, lika känslolösa för solglöd och stormar, lika rotfasta sin trånga höjd.

Mannen med glasögonen var ett lika obotligt fall som mannen med snörena därovanför Lisas rum. Lisa ja just nu, bara han tänkte henne, kände han harm över att ej ha förfört henne. Sådan var han! Dagen därpå for han upp till vildmarkerna. III. Mot skymningen Du västan som stormar med högröstad sorg i ditt sus, kom bär mig vingar högt upp under stjärnornas ljus!

Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig. Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog. och du frälsar ett betryckt folk, men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem. Ja, du, HERRE, är min lampa; ty HERREN gör mitt mörker ljust. Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, med min Gud stormar jag murar.

Han gick in till sig och slog upp fönstret. »Sjung om studentens lyckliga dar», hörde han. »Inga stormar än»; »Inga stormar, Inga stormar», sade basarna för att göra saken troligare, men han blev ond, ty han älskade ännu sanningen och han fick en hel hop onda tankar om poeterna, »dessa mänsklighetens flattörer», menade han.

Lyft upp mig från jorden du harpa med dansande ton, lägg mig och min synd och min strid vid Den Eviges tron, du västan som stormar med högröstad sorg i ditt sus! I kväll all himlarnas orglar väl spela för mig!

Han satte mig upp till ett mål för sina skott; från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut jorden. Han bryter ned mig med stöt stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

Mitt ibland dessa stränga och allvarliga kristne tillbragte förkämpen för den gamla religionen och bildningen med sin dotter ett liv, vars milda, av stormar och lidelser ostörda lugn verkade som en balsam för deras själar.

FOLKET. När gudars vrede drabbar arma mänskobarn, Är det ej nog, att lifvets fröjder svika dem, Att brist i rikedomens boning tränger in Och hälsa, fägring, krafter vissna, falna af; Men ock det saktmod flyr, som vet att böja sig För ödets stormar, vet att mot den starkare Ej med maktlös bitterhet, med fåfängt trots.

Hur mången lefver icke här, Som vore honom lifvet Till idel lek för hans begär, Till glädje endast gifvet! I rus och yra spiller han Det goda, här han äger, Och stormar lik den rike man, Hvarom oss skriften säger.