United States or Guinea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Dock är det sant, att främst ibland de himmelska Hon träder för min tanke, när den höjs till dem. LEIOKRITOS. Står icke Zeus, allhärskarn, främst bland gudarne? LEONTES. Hans makt är störst, men mänskan närmst är ständigt den, Hvars stöd i hvarje läge hon behöfver mest. LEIOKRITOS. Ditt läge, yngling, är att vara född till kung.
Med tro på löftet af din mund, Som aldrig kan bedraga, Vi döpa dem till ditt förbund, Att du dem må upptaga Och från all synd rentvaga. Här är den rätta lifsens saft, Den ingen du förmenat, Ett vatten, med din Andas kraft Uti ditt ord förenadt, Ett bad, däri din dyra blod Osynligt sig nedsänker, En nådens, icke vredens flod. Som gamla mänskan dränker, Men lif den nya skänker.
Det blev ett våldsamt uppträde. Som de flesta andra bondkvinnor tog Kerstin till bibelorden, när hon blev djupt gripen. Hon ställde sig till domare över löjtnanten och förklarade bibliskt okonstlat, att han bedrev hor med den nya "mänskan" och att det var en evig skam på unga fruns grav. Löjtnant Petréus blev blodröd i ansiktet.
Det är märkvärdigt i alla fall, sade nämndemannen och tummade den gula fotografien av den mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev om det han kallade brottslingstypen: oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på symmetri, öronen för stora och utstående. Och vet doktorn vad: jag kände mänskan i livet.
Hvad är, att mänskan yrkar på ett ändamål Och aktar ringa, hvad som möts på banan dit? Förstår hon väga hvarje sak med gudars våg, Och vet hon, när hon rubbar blindt en göpen sand, Om ej ett jordras hämmats genom denna blott? Låt vara, att hon menat blott det ädlaste Och äfven skuldlös hunnit, hvad hon syftat till; Blef detta alltid hennes lycka?
En vandringsman är mänskan här, På vandring stadd, hvar dag som är, Till långt aflägsna länder; Hur hon ock här tycks hemma fäst, Är hon beständigt blott en gäst, Som hemåt återvänder. Hon får i all sin lefnadstid Ej minsta stund, då hon i frid Kan lämna vandringsstafven; På hvarje stig, på hvarje ort Går hon mot evighetens port, Och porten heter grafven.
Ja, led oss i din sanning, Gud, Gif kraft att följa dina bud, Var med oss i allt verk och råd Och lär oss fly till Jesu nåd! Då må hvad jordiskt är förgå, Vårt rätta lif i dig vi få. N:o 275. Emot dryckenskap. Ack, mänskan är ett härligt verk Af Guds, den Högstes, händer; I minsta lem hans vishet märk, Hur allt till gagn dig länder!
Ett vet jag dock, ett offer, dig långt kärare Än feta stycken af förblödda hjordars kött; Det är ett bränneoffer då, när mänskan, rörd Af dig till mildhet, bränner upp sitt hat, sin hämnd. Det offret kan jag helga dig i denna stund. Hitåt, mitt folk, er konung kallar, närmen er!
Jag ser mot himlarne, och där Gå verk af dina händer. Din ära, Herre, är ej skymd, Den strålar klar från stjärnors rymd, Som den ur stoftet lyser. O, hvad är mänskan, att så mån Du vill om henne vara? O, hvad är människones son Att så din nåd erfara? En tid förskjuten, snart på nytt, Har han sin kamp i seger bytt, Af dig med ära krönter.
Hans hvitnade hjässa sjönk Mot skuldran sakta, hans öga slöts, Och drottens ljusnande ande Flög glad till skyarnas hem. Hvad är mänskan, att mot er hon stormar! Stjärnor like, i onådd rymd Len i genom molnen af jordens öden, Dem i lek en fläkt af er vilja styr.