Undviken och fruktad, Lämnad åt åldrens tyngd, åt ledsnaden, harmen och oron, Dvaldes han oförstådd i sitt hem, den vänlige gubben. Smeka hon velat hans hvitnade lock, bortkyssa hans pannas Skuggande moln, om störa hon vågat den åldriges vrede. Nu blott stilla hon smög till klaveret och väckte med lätta, Dröjande fingrar en ton och en annan att sakta förklinga.

Djärf drabbar med spjutet Gall, Skarp blixtrar klingan i Rurmars hand, Och blodigt synes mig svärdet, Som höjs af Clesamors arm." mörknade Morvens kung, Han slog i vrede sin ungdoms sköld, Han hof sin stämma, och stillhet Han bjöd kring drabbningens rymd. "Hvad", ropte han, "höljs med blygd Morannals hvitnade hjässa? Kränks Af er, o söner, hans ära, Som trotsat skiften och år?

Hans hvitnade hjässa sjönk Mot skuldran sakta, hans öga slöts, Och drottens ljusnande ande Flög glad till skyarnas hem. Hvad är mänskan, att mot er hon stormar! Stjärnor like, i onådd rymd Len i genom molnen af jordens öden, Dem i lek en fläkt af er vilja styr.

Men den stickande smärtan qvardröjde i bröstet och läkarn sade: "Var lugn och allt är snart bra åter, men", tillade mannen med det hvitnade hufvudet "vakta lilla hjertat, flicka; hetsigt får ej bloden svalla i hennes ådror om hon vill lefva. Fly kärleken ännu, döden lurar bakom den".