United States or Laos ? Vote for the TOP Country of the Week !
Undviken och fruktad, Lämnad åt åldrens tyngd, åt ledsnaden, harmen och oron, Dvaldes han oförstådd i sitt hem, den vänlige gubben. Smeka hon velat hans hvitnade lock, bortkyssa hans pannas Skuggande moln, om störa hon vågat den åldriges vrede. Nu blott stilla hon smög till klaveret och väckte med lätta, Dröjande fingrar en ton och en annan att sakta förklinga.
Ljuf i sin barnslighet kom hon, den sextonåriga flickan, Rodnande blygt, med dallrande, klara tårar på kinden, Tog i de fina händernas par den åldriges ena, Väldiga hand och talte med förebrående mildhet: "Elake, hårde Pistol, högmodige, vägrar ni komma, Menar ni, ingen finns, som behöfver er här i den stora, Lyckliga gården?
Äfven det vacklande barnet förstår, hvar lära förutan, Njuta sin lycka och vet att trifvas och leka i glädjen; Men att vid hårdare dar och vid mödosammare plikter Handla med mod och hvad rätt, hvad orätt skilja med klokhet, Därtill måste du öfvas af många betänkliga skiftens Växlande lopp eller ledas af den, som mera bepröfvat. Därför är det ock väl att höra den åldriges varning.
Ro skänker oss högen allen; Där ofvan hvilar ingen, den svage minst. Hårda de äro, lifvets lekar. Ve, att din kraft är bruten i förtid, kung!" Stolt drogs vid den åldriges ord Kring Fjalars läpp ett leende. Hornet gaf Svennen han åter, och från vapen- Smyckade pelarn tog han sin båge lugn. Nu hvinade strängen. En blixt Flög salen genom.
Sagdt; och en ljuf, lätt flammande sky, halfmulen af oro, Spreds vid den åldriges ord på den sjuttonårigas anlet. Tvekande stod hon, dröjde och teg, men mildt i sin bäfvan Föll med en stjärnas skyggande blick på den främmande ögat.
Ren då jag föreställer mig nu den ädle allena, Ser, hur fattig han är i sin rikedom, utan en vänlig Hand, som det tunga lättar och ger det lätta sin ljufhet, Veknar jag nästan och blir allvarlig och ville för mindre Håfvor än hans gå glad att hugna den åldriges dagar. Sådant är kärlek, toka, och sådant kallas att älska. Nämn mig då mer ej unga!
Så han talte och satte sig ned förgrymmad i gungstoln, Medan, hans mulnare stund undvikande, sakta hans maka Vandrade ut till sitt kök, och den sörjande dottren tillika Tröstlös gick till sitt ensliga rum att gråta i stillhet. Ensam blef med sin fader den sextonåriga flickan, Mildt i sitt barnsliga sinne bevekt af den åldriges sorger.
En tår, osynlig i skuggan af kvällen, Fyllde den åldriges blick, men han talade, rörd i sitt hjärta: "Så må glädjen till er, till den stolta, beprisade gården Komma i afton, komma och bli kvarboende ständigt, Som till den gömda hyddan i ödemarken ni kommit, Bringande hugnad och tröst åt människohjärtan i nöden!"
O, där sitter visst nu den gamle Pistol vid sin pipa, Leende, medan vi här förgråta oss, nöjd med sitt öde, Rik med en mund full rök och ett ungdomsminne från kriget, Mera än vi, vi rike, som dock blott äga vår saknad. Gå att föröka den åldriges fröjd, låt ställa en stäfva Öl för hans plats, och hans blick skall stråla dig glädje i hjärtat.