United States or Cyprus ? Vote for the TOP Country of the Week !
Mörk i sin gungstol satt den ädle majoren och förde Ofta till trumpna läppar sitt glas, ohugnad af drycken, Medan af ledsnad mätt och bekymmer hans åldriga maka Glömde sitt te och försmådde den ren halft svalnade koppen. Men afsides och skymd för de goda föräldrarnas blickar Dröjde, med pannan sänkt mot handen, den unga kaptenskan, Nu af den bittra saknadens tröst hugsvalad allena.
"Det är sant, min ädle broder", Svarar Voldmar i förundran, "Hårdt dock varit, om hon röfvats Från den drömmande beskyddarn." På sin hvita falk i stoftet Pekar Dmitri, och han talar: "Detta offer för din glädje, Vet du, Voldmar, hvad det kostat?" Voldmars klara panna mulnar, Och förtrytsam tar han ordet: "Var din falk dig dyr, min broder, Upp, välan då, nämn mig priset!
"Summan är riktig", sade hans motpart och tog sig vid örat, "och det är väl ett år och mera, sen jag fick den till låns; men svårt är för mig, ädle herr öfverste, att hastigt dra mig till minnes veckotalet." "Skrif opp till protokollet", utbrast öfversten, "att han vidgått skulden. Där hade ni, Gåsevinge, spelt mig ett vackert spratt, utom den arme mannens enfald."
Kommer du en gång, barn, som en fågelunge ur nästet Ensam och värnlös ut i den ogästvänliga världen, Länka din bana hän till den ädle och bringa min hälsning.
Därför måste väl nu den ädle begära en annan, Söka en flicka, som ej kvarlämnar så mycket i hemmet Älskadt och ljuft, och bättre förstår värdera hans håfvor; Sådana flickor som jag, som nödgades offra så mycket, Menar jag, gifta sig ej med vilja, om icke de tvingas."
HYLLOS. Honom sökte man, Kring honom trängdes skarorna, stormhotande, Som åskmoln kringom fjället. TEKMESSA. Och den ädle, han? HYLLOS. Stod stark, orubblig, värjande hvart anfall af, Tills strålen kom, som hjälpte skingra skyarna. TEKMESSA. Min son? HYLLOS. Just han. TEKMESSA. Han räddade sin räddare I ädel växling. Hvilket härligt bud du bär!
Homeros återgiver det på följande sätt: »Ädle Odysseus, nämn ej ett ord till tröst för min bortgång! Hellre som dagsverkskarl på åkern ville jag träla hos en behövande man, som själv knappt äger sin bärgning, än att behärska som drott de dödes förbleknade skaror.»
Du, min vän, min gode broder, Ädle språk-kamrat, ej ofta Händer, att vi här förenas, Börja samtal med hvarandra, Här i dessa öde trakter, Dessa sorgsna nordanländer.
Och från den stund den oförgätliga då kärleken vart medveten i hennes barm, då de båda fostersyskonen och lekkamraterna utan rodnad, utan förlägenhet, i lydnad för sina oskyldiga hjärtans maning, yppade sin blyga låga och skänkte varandra den lugna, obeskrivliga salighet, som ligger i den första kärlekens ömsesidighet från denna stund betraktade sig Hermione icke längre som ensam ägare av sin fägring; den var en skatt, som hon förvarade åt dess rätte herre, den ädle och dygdige yngling, åt vilken hon skänkt sitt hjärta.
Då stod den ädle furst Potemkin opp Och tog hans hand: "Furst Voldmar Paulovitsch, Jag känt er far, han stod vid denna sida I stridens larm; för hans skull ville jag Den spotska sonens hårda öde mildra. Jag vet en gammal regel: lyd och vänta! Jag ger er den, jag kan ej mer; farväl!"