United States or Palau ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och han nämner med glädje ett ord och par Om madammen och skrattar smått; Men han mulnar också, då du ler till svar, Om ej löjet är gladt och godt. Ty en pärla var hon på krigets stråt, Och en äkta pärla också, Och något tålte hon skrattas åt, Men mera hedras ändå. Och var hon vacker, och var hon ung? Hon räknade tjugu år, Sen tredje Gustaf var Sveriges kung Och hon i sin lefnads vår.
Gärna jag ginge, men dröjer du här och jag lämnar dig ensam, Mulnar ditt öga, som nu i sin klarhet lyser så vackert, Se, och din systers besvär med visan har varit förgäfves. Frukta ej, vaknar den lilla, är jag här färdig på stunden, Vaggar ej länge som du, men kysser hans leende öga Genast och värmer i hast mot min kind hans kläder för kvällen.
Hvem styr den dimmans vägar sen, hvem rår Därför, att den vill helst i ögat vara? Men ögat mulnar, sjukas då, har vår. Se, så är saken. JULIA. Onkel, sluta Ej än, säg, när ni är så himmelskt god, Hur var den kvinna skapt, som hade mod Att se er kärlek och att den förskjuta? v. DANN. Jag var en fattig yngling, och jag stod I världen ensam, utan stöd att luta Min blomning mot.
Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå? Jag älskar ej som fordom Min sköna nejds behag; Ju mera dagen klarnar, Dess mera mulnar jag. Hur skall min oro skingras, Och när min sorg förgå? Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå? O, den som finge hvila I dödens lugna bo! Kanske att blott i grafven Ett hjärta finner ro. Men dock, hur tungt att redan Från sol och vänner gå!
Mig tycks dock, att vågors svall Jag hör och nordliga fläktars sus, Som fly med starkare vingar Hvar stund mitt öra förbi." "O fader, vid nordens rand Går natt ånyo på fästet opp. Rädd bäfvar strålen af dagen Och flyr på böljornas topp. Det mulnar, i mörker sveps Allt längre hafvet, och stålgrå höjs Garmallas klippa och skakar Från hjässan bränningens skum.
"Det är sant, min ädle broder", Svarar Voldmar i förundran, "Hårdt dock varit, om hon röfvats Från den drömmande beskyddarn." På sin hvita falk i stoftet Pekar Dmitri, och han talar: "Detta offer för din glädje, Vet du, Voldmar, hvad det kostat?" Voldmars klara panna mulnar, Och förtrytsam tar han ordet: "Var din falk dig dyr, min broder, Upp, välan då, nämn mig priset!
Sitt hvita hufvud böjer ödmjukt ner Den åldrige och ger till svar: "När solen strålar, höge furste, mild och klar, Är jorden strålande också; Men ve, när solens ljusa anlet skyms af moln, Då mulnar jorden ock i sorg." Han slutat knappt, då han sin fosterdotter ser. Den ädla flickan kommit nyss Och ställt sig obemärkt i andra tärnors krets; Den gamle varsnar henne nu.
Mulnar banan ibland, skjuter ett törne fram, Suckar anden en gång, tryckt af sin bojas ok, O, hur saligt att ila I den älskades armar då! Jorden smeker min fot, ljuf som en vårvind där, Lifvets fjättrande tyngd lätt som en bubbla känns, Och af svallande pulsar Vaggas själen till gudars ro.
O, då du jagas en gång af ödets vindar i rymden, Mulnar ditt ljus, och din glödande purpur bytes i tårar. Hvila, mitt guldmoln, hvila i morgonlugnet af lifvet!" Så hon sjöng, dock stundom allenast. I växlande afbrott Följde på tonerna tystnad igen, och man hörde blott vaggans Suckande gång och den flitiga pendelns knäppar i uret. Men då öppnades dörrn omsider.
Och därför sträng, allvarlig, vördnadsbjudande Står vid hans sida närmast bland de himmelska Hans dotter Dike, och på henne fästs hans blick. Syns ljus kring hennes panna, ler allhärskarn själf, Och vidt som solens strömmar då hans mildhets ljus; Men mulnar hon, då griper vred sin ljungeld han Och krossar folk och städer, allt på höjd, i djup, Där Dikes lag förgäts och orättvisa bor.