United States or Réunion ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den klassiskt och humanistiskt grundlige Liljenstedt, författaren till »Klagan öfver Iris' afresa», imiterade »Pastor fido»; envoyén vid engelska hofvet, Lejoncrona, fortsatte manéret; presidenten, baron Gustaf Rosenhane kallade sig »den skogkäre bergsbon» och tvang det då varande svenska språket att ikläda sig sonettformen i 100 klangdikter till sin »Venerid»; slutligen kom Dahlstjerna, hvilken con amore sökte öfversätta »Den trogne herden» och införde ottave rime i sin »Kungaskald», som måste hafva utgjort en verklig jättemöda med sina 271 stanzer.
Dessa, som nu sågo sin egen nyss ådagalagda tapperhet så fullkomligt härmad, hade blott ögon för reträtten, tills att en af dem, på närmare håll betraktande de flyendes general och träffande i honom en likhet, som snart skulle allmänt erkännas, sträckte ut sin hand, pekade, skrattade och skrek: "Gossar, gossar, ser ni Svarta Gustaf!"
Hon berättade att hon varit på bal kvällen förut och deraf kände sig så slö, att hon icke kunde taga sig annat för än skrifva till herr Zimmermann. Hon talade om sitt vistande i Stockholm, och reproducerade åter historien om att hon gått och hvisslat på Gustaf Adolfs torg, hvilket hon tycktes anse för en stor hjeltedat.
Såsom vanligen händer dylika rådsherrar, stannade man vid ett beslut helt olika det, hvartill öfverläggningen tycktes leda, och då förtrytelsen, stoltheten och hämndkänslan just höllo på att få exercisen börjad ånyo, var det en på orten allmänt känd, året förut med hela sitt anhang gripen, af gossarna under namn af Svarta Gustaf beundrad röfvare, hvars minne tillvägabragte något helt annat än en exercis.
"Du är en stackare själf!" svarade trumslagaren och höjde sin ämbetskäpp färdig att trumma till på kamratens skinn. "Hvarför höll du icke fast honom, då han kom, utan vände trumman emot och lät honom slippa undan?" "Hvarför? Därför att du är dum och vi alla, som tro, att Svarta Gustaf låter ta sig med händerna som en killing; jag har sagt, att han skall fångas med snara."
Fadern tog emot honom med en kyss på pannan, och ett moln af sorgens minne drog förbi, ty sonen hade ej varit hemma vid moderns död. Men så klarnade det igen och det blef lifligt i huset. Gustaf ingick i affären, och nu hade den gamle någon att tala vid om hvad som intresserade honom.
Gustaf gick och lade sig till hvila. Åter, när enhvar han somnad trodde, Steg från bädden tredje brodren, Erik, Och begaf sig till sin far i stugan: "Fader, om du ärnar straffa någon, Så är skulden min och ingen annans. Jag sprang tanklöst kring vid träskets vassar Att med stenar jaga unga änder; Min är tegen, som blef lämnad oplöjd."
Men kan man inte i alla fall säga, att hans blygsamhets- och troskyldighetsidealitet visar åt detta håll där den inbjuder oss att fjärma oss från lifvet? Wilhelm Raabes idealism är vacker och ren. Den är ädel. Den är skön i sin absolutism, om man så vill. Men gäller den för människor och fördrager den lifvet? Auktoriserad öfversättning af Gustaf Uddgren.
I hemmet visades stereoskopbilder från Paris, och man lefde numera i Paris. Tuilerierna och triumfbågen voro bekanta som slottet och Gustaf Adolfs staty. Det syntes som om talesättet, att fadern lefver i sina barn, verkligen egde något skäl för sig.
Men detta hindrade honom icke att fullfölja sina kemiska forskningar, som gjorde honom till en öfver hela Europa fräjdad man. Berlins naturforskaresällskap invalde honom 1778. Turins vetenskapsakademi kallade honom 1784, i Gustaf III:s närvaro, till sin ledamot.