Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 23 maj 2025
Honom skulle hon tillhöra, hon den vackra och firade. Honom allena, honom den oansenlige, som intet egde annat än sin ungdom och sin kärlek. Honom den tyste, skygge »bokmalen», som ständigt gick de andre ungherrarne i vägen, och som hemligen utgjorde ämnet för alla deras gyckel och upptåg.
Hvem tänker på en stackars vext, då man har sin paryr att lägga på hjertat, hvem bryr sig om att vattna en blomma, då man skall på bal. Jag trånade och orkade ej vexa. Jag saknade mitt lifs källa, det klara, friska, lifvande vattnet. Jag fick blott sällan en droppe deraf, jag sörjde och egde allt mindre och mindre kraft att utveckla mig.
Han skämdes i ett helt år och kände första gången det ohyggliga i en skuld. Kamraterna gåfvo först fina vinkar, sedan grofva. Han undvek dem icke, kröp efter dem för att visa sin tacksamhet. Han kände att de egde bitar af hans själ, hans kropp, att han var deras slaf och att han icke kunde bli fri.
Och han skämdes öfver att ha läst Fader vår. Hvarför skämdes han? Kanske han kände dunkelt, att uti detta orediga komplex, som kallas själ, fans en kraft, som, i nödens stund uppkallad till sjelfförsvar, egde ganska stor förmåga att reda sig.
Kanske egde ej heller kollegiet någon plats qvar att besätta. Emellertid hade skalden sin oinskränkta frihet orubbad och fick lära sig att lefva för dagen. Han sökte förtjena sitt uppehälle genom begagnande af sina stora språkkunskaper.
Allt hvad man i allmänhet beskylde flickorna för: ytlighet, flärdfullhet, brist på sanningskärlek, det sårade henne djupare, ju oftare hon blef vittne till, att det egde grund. Och det låg hos henne, så ung hon var, ett starkt begär att bortsopa all falskhet ur lifvet, allt, som ej hade sanningens fullgoda, gedigna halt.
Men ensamheten måste för honom bli en ökenvandring, ty han egde icke nog stark individualitet att kunna gå för sig sjelf; hans sympati för menskorna skulle bli obesvarad, emedan deras tankar icke kunde gå jemnt med hans; och sedan skulle han gå omkring och bjuda ut sitt hjerta åt den förstkommande, men ingen skulle ta emot det, ty det var dem främmande, och så skulle han draga sig tillbaka i sig sjelf, sårad, förödmjukad, förbisedd, förbigången.
Denna främmande kvinna, som var hans mor, hade gjort ett underligt intryck, som han icke kunde värja sig för. Han greps af ett häftigt begär att lära känna henne till botten: hennes tankar, hennes väsen, de hemliga skrymslena i hennes förflutna hennes karaktär. Det förekom honom, som egde denna kvinna just det, som han alltid saknat: jemvigten mellan att vilja och att kunna.
Denna sträfva, oharmoniska röst, hvars anspråkslösa egarinna aldrig fått ett vänligt erkännande för ett helt lifs troget arbete, egde en sådan hemlighetsfull makt. Kanske var det derför, att hon hade tålt allt, gamla Annika, allt utan att klaga. Det skulle så vara, tyckte hon. Hvad har väl en hustru annat att göra än hvad hon vet att hennes man vill? Hon hade ju svurit att älska honom.
Men det var också något annat som grep dem båda, en förnimmelse som liknade afund, en känsla af fattigdom. De två deruppe egde ungdomens omedelbarhet, som hejdar sin lycka i flygten utan ängslig tvekan, utan att på förhand sönderplocka sin egen stämning; de två deruppe egde ungdomens tro och lefnadsmod och stolta, vackra besinningslöshet de kunde älska de två.
Dagens Ord
Andra Tittar