Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 14 maj 2025
Jag såg verkligen i fjol en sötunge Herre Gud hvad hon var frisk och charmant, sådana armar, sådan superb figur, men på hösten gifte hon sig. Patronen suckade, tog sin väns arm, på hvilken han lutade sig som en brud på sin fästmans, och fortsatte: Ser du, lifvet har gjort mig till melankoliker. Menskorna ha bedragit mig.
Först när han blef äldre och lärde känna ett stort antal menniskor och tankeapparatens mekanik, kom han på den idén att hjernan är en underlig ting, som går sina egna vägar, och menskorna äro nog sig lika äfven i det dubbellif de föra: det som syns och det som icke syns, det som talas och det som tänkes tyst.
Faderns kontemplativa lynne, skygghet för menskorna efter nederlagen, opinionens på honom hvilande dom öfver hans i början olagliga förbindelse med modern, hade kommit honom att draga sig tillbaka till Norrtullsgatan. Der hade han hyrt en malmgård med stor trädgård, vidsträckta egor med kobete, stall, ladugård och orangeri. Han hade alltid älskat landet och jordens odling.
Dessa ungdomens illusioner på lifvet, hvadan komma de? Af kraft, säger man. Men förståndet, som sett så många barndomsönskningar krossade, borde kunna sluta till orimligheten af ungdomsillusionernas förverkligande. Alla dessa drömmar äro osunda hallucinationer, framkallade af otillfredsstäld drift, och de skola försvinna en gång, och då skola menskorna bli förståndigare och lyckligare.
Men ensamheten måste för honom bli en ökenvandring, ty han egde icke nog stark individualitet att kunna gå för sig sjelf; hans sympati för menskorna skulle bli obesvarad, emedan deras tankar icke kunde gå jemnt med hans; och sedan skulle han gå omkring och bjuda ut sitt hjerta åt den förstkommande, men ingen skulle ta emot det, ty det var dem främmande, och så skulle han draga sig tillbaka i sig sjelf, sårad, förödmjukad, förbisedd, förbigången.
Johan teg. Han skämdes. Ja, om din religiösa öfvertygelse förbjuder dig, så följ ditt samvete. Styfmodern var slagen. Hon skulle begå sabbatsbrottet, men icke han. De reste. Johan gick i Betlehemskyrkan och hörde Rosenius. Rummet var mörkt, hemskt, och menskorna sågo ut som de fylt de fatala tjugufem åren och fått ryggraden smält.
Johan tålde icke poesi. Det var tillgjordt, osant, tyckte han. Menskorna talade icke på det viset och tänkte sällan så der vackra saker. Men nu anmodades han skrifva i Fannys album en vers. Det kan du väl svänga till, sa vännen. Johan satt uppe om nätterna, men fick aldrig mer än de två första raderna, och för öfrigt visste han ej hvad det skulle innehålla.
Menskorna voro så; det var en anpassningsdrift, hvilande på beräkning och öfvergången till omedveten eller reflexrörelse. Som ett lamm mot sina vänner, som ett lejon mot sina fiender. Men när var man sann? Och när var man falsk? Hvar fans jaget? Som skulle vara karakteren? Det fans icke på ena eller andra stället; det var med på båda.
Skönliteraturens och teaterns neutrala område, der moralen icke fick vara med och ha någon talan, der menskorna beslutat träffas nakna i gröna lunder och leka djuret med två ryggar, der man fick förneka Gud och hans heliga evangelium, der man, såsom i Riddar Blåskägg, fick göra narr af kungligheten på högsta befallning, diktens overkligheter med dess rekonstruktioner af en bättre verld än den förhandenvarande, togs af ynglingen såsom mera än dikt, och han förvexlade snart dikt och verklighet, inbillande sig att lifvet derute, utom hans hem, framtiden, var en sådan der lustgård.
Om ingen såg honom när han badade, kröp han i; såg någon på kastade han sig på hufvet från ett badhustak. Han kände sin räddhåga och ville dölja den. Han anföll aldrig kamrater, men angreps han, slog han igen, äfven en starkare. Han kom skrämd till verlden och lefde i ständig skrämsel för lifvet och menskorna. Båten ångar ut åt fjärdarne, hafvet öppnar sig; ett blått streck utan strand.
Dagens Ord
Andra Tittar