United States or São Tomé and Príncipe ? Vote for the TOP Country of the Week !
Af himlens skimmer bestrålad, Outtömlig och klar, där låg den i bädden af blommor, Lik ett människoöga, hvars frid, ej rubbad af stormar, Dallrar af ljus blott än och af lifvets åder i djupet. Tysta vid brädden af den nedsatte sig alla och drucko, Hvilande där och betraktande sommaraftonens slockning.
Modern reser sig långsamt upp och stirrar under tystnad på de fyra männen. Men så falla hennes blickar åter på båren och med ett förnyadt rop slår hon kappan åt sidan och kastar sig på knä bredvid sin gosses stelnade kropp. Där ligger Frits liksom sofvande med hufvudet hvilande på den grönskande bädden.
Men i natt, då månan sjunkit, smygen Till den lilla ladan mellan bergen, Där mot skogssjön Mättäkoski krökes; Där är stället, där skall röfvarn finnas, Hvilande i natt bredvid sin maka, Där skall jag ock finnas, käck till bistånd." Sagdt, och värden åter: "Ingalunda, Gamla granne, får du gå tillbaka; Låt de friska styra och blif hemma."
Ensam dväljs i sitt rum kaptenskan och sörjer den korta Bröllopsmånadens fröjd och sjunger med klagan en vaggsång Öfver sitt hvilande barn, som af fadrens öga ej skådats.
Men när törst och hunger han tillfredsställt, Sträckte han sig hvilande på bänken Och till värden med en vink begynte: "Skicka, granne, bud till fogden genast, Att med folk och vapen han må komma Och zigenarkungen Adolf gripa.
Ensam syntes han där, på sin halmbädd hvilande stilla; Mattare var hans öga än förr och hvitare kinden; Döden, tyckte jag, låg ren kall i hans bleknade anlet. Sakta från bädden ändå, när jag nalkades, lyfte han hufvu't, Hälsade sorgligt och satte sig opp och begärde en droppe Vatten att släcka sin törst. Och jag sprang med en stäfva till källan; Hämtade vatten och gaf den döende gubben att dricka.
Knäböjd nära hans fot, vid den älskade ynglingens sida, Stod hon och fäste en stund på den gamle sitt tårade öga; Slutligt sänkte hon tyst sitt hufvud och tryckte med varma Läppar en kyss på hans hvilande hand. Förvånad ur slummern Väcktes den gamle och såg på sin dotter med frågande blickar, Såg och mulnade snart allvarlig och vände sitt öga Skarpt med en ljungelds hot mot den främmande.
Och er och er, o eder, tusen gånger Besvurna och igen besvurna, såg jag, Ej lätta och förhoppningsfulla nu Som fordom, men allvarliga och dystra, På tidens vingar pekande och på Det mörka ödets järnhand, där den tung Låg vårdslöst hvilande på brutna fjättrar.
Öfver lindarne höjde sig kyrkans skepp som ett berg och på berget satt jätten med kopparhatten, som förde ett aldrig hvilande buller för att ange tidens lopp. Den slog qvarter i diskant och timmar i bas. Den ringde morgonbön klockan fyra i en liten pingla, den ringde morgonbön klockan åtta, den ringde afton klockan sju. Den klämtade tio på förmiddagen och fyra eftermiddagen.
Modern låg på chäslongen, Alma satt i en stol vid hennes sida och William hade sträckt sig ut på en björnhud, med hufvudet hvilande på sin flickas fötter. Timme efter timme skred långsamt fram, glödskenet från kaminen mattades af och dog bort, men de tände icke ljus. Och minnena från de flydda månaderna drogo förbi i ett sammanhängande, oöfverskådligt tåg.