United States or Sudan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han rörde sig, var det inte den lilla japanska husguden, David handlat till sig i en lumpbod i New York? Jag är Tao, sade han. Ja visst, välkommen, Tao! Det vanställda träansiktet grinade, han såg ut som porslin och väggen bakom var blodröd. Nu kom Tao fram till bädden, han höll en kniv i handen, en gammal slidkniv med masurskaft. Han hade växt till storleken av en fullvuxen man.
Ensam syntes han där, på sin halmbädd hvilande stilla; Mattare var hans öga än förr och hvitare kinden; Döden, tyckte jag, låg ren kall i hans bleknade anlet. Sakta från bädden ändå, när jag nalkades, lyfte han hufvu't, Hälsade sorgligt och satte sig opp och begärde en droppe Vatten att släcka sin törst. Och jag sprang med en stäfva till källan; Hämtade vatten och gaf den döende gubben att dricka.
Då svarade han och sade: Om han är en syndare vet jag icke. Ett vet jag, att jag som var blind nu kan se “. Och David lade bort boken och kröp ihop på bädden. Fotogenet i lampan var nära nog slut, och när han gjorde ett försök att fylla den igen, förlorade han medvetandet.
Det låg der, icke mer så blekt som förut, icke i orolig, qvidande sömn, det sof lugnt, och kindernas färg hade af sömnen blifvit purpurröd. Kajsa satte sig vid bädden. Hon blygdes. Hvad hade hon egentligen att klaga öfver? Han hade ju intet ondt gjort. Kanske hade han inga penningar, lönen var må hända innestående. Eller han hade kanske hyrt dem ett kök i staden kanske köpt bohag och kärl dertill.
Ontrus igen stod kvar och strök sin haka med handen, Svor och brummade sakta och log med förundran i växling, Tills han för ölet, som strax inhämtades, glömde sin motgång, Släpade brodren bort från den farliga bädden och redde Honom ett rum på den bänk, där han själf tog säte vid kannan; Medan ett gällt, osläckeligt skratt, som pigorna börjat, Ljöd vid de hvilande rockarne än och den gamla Rebecka Satte sig opp, nedlockade katten och lade sig åter.
Utanför dess fönster hade han låtit inrätta ett bräde, där han dagligen höll fri taffel för ortens småfåglar, medan en öfver sängen anbragt reflexionsspegel satte honom i tillfälle att från bädden betrakta dem.
Hon sjönk samman och var stilla. Träsken gick långsamt mot dörren. Mor i Sutre följde honom. Kärran stod nedanför stentrappan. Karlarna lyfte sina lyktor. Daniel låg i bädden. Ögonen voro halvöppna. Mor i Sutre gick ned till honom. Då hon betraktat honom en stund, märkte hon att tröja och skjorta voro uppfläkta över bröstet. Hon stack in handen. Han är varm, sade hon. Hon såg på Lars.
Nej, det var han som hade haft rätt, han hade icke levat som en dåre utan som en vis, och som en vis ämnade han dö! Och med skälvande händer famlade han på täcket efter revolvern, reste sig i bädden, siktade på måfå mot sitt huvud och tryckte av. Efter en stund återfick han medvetandet. Han trevade med båda händerna kring sitt huvud, men kunde icke känna något sår.
"Fader, hör en sällsam sak, i sanning! När jag låg där nyss och tycktes sofva, Satte sig hvar broder upp i bädden, Och då ensam jag låg kvar på halmen, Talade de sakta med hvarandra: 'Bröder, hvar och en vet bäst, att Tomas Ensam vållat allt det straff, oss hotar, Likså väl som att han allt bekänner.
Nu har du hittat dem igen, sade gumman, fast nog är du en usli krake. Hon klädde av honom och kände på kroppen. Den var kall och riste, stötvis. Hon trädde på honom nattröjan och satte honom i bädden. Han föll tillbaka på ryggen med armarna utbredda som en skjuten fågel. Gumman skakade på huvudet. I morrn är du bra igen, sade hon. Sov nu.