United States or Venezuela ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men på en liten ö mitt i gatuvattnet stod madam Anderssons förstfödde son, smeden. Han hade druckit på krogen och nu skulle han gå till Zion. Men vattnet förskräckte honom. Och för att ingiva sig mod brummade han om och om igen de första orden i en psalm: "Jag går mot döden, vart jag går, min väg må vara banad eller svår " Andersson ska inte stå här som ett spektakel. Gå hem med sig.
»Jag tror att de äro döda», brummade häradshöfdingen, »kom och låt oss gå omkring huset, kanhända det finnes folk i stallet eller fähuset, jag hör ett väggur slå någonstädes och en fågel kvittra där inne ... titta du in genom fönstret så länge, nå, hvad ser du?»
I och med detsamma hade myteriet bland jägarena blifvit allmänt; de redan höjda käpparna kastades bort, och lederna söndrades helt och hållet; man brummade och vredgades. Generalen var i den största förlägenhet och hela hans anseende nära att gå under. Straffa kunde han icke alla, och att förlåta var omöjligt.
En så lång stund stod han sedan orörlig och tyst, att trälarna varken förr eller sedan hade sett honom försjunken i så djupa tankar. Det var nu full sommar. Tunga humlor brummade i luften. Baldersbrå och Friggas öga blommade på tunet, och på åkervallarna gulnade länge sedan kornet. Borta på sjön vickade en fiskare sin ekstock, och den var ännu svart efter elden, som hade urholkat den.
Vem är du, som inte är trofastare mot den, som vågat liv och lemmar för din skull? brummade han. Det föreföll henne, att hans enfaldiga fråga, som hon ännu nyss skulle ha lett åt, hjälpte henne från att behöva svara. Hon satt alldeles stilla. Måltiden var just slut. Trälen steg upp, och det var sed bland de fattiga att kyssas efter handtvagningen.
De rusade upp, håret på ända, ögonen igenkittade av sömntårar; de stötte samman, höggo tag i varandra, brummade yrvaket svordomar. Skriket upprepades. Och nu jämrade och knakade vindstrappan under tumlande barfotasteg. Dörren kastades upp, och sväran och Valborg snubblade in i rummet, yrvakna, halvklädda. Skriket upprepades.
Det var väl när jag hytte åt dig i hagen? Inte nå't, inte nå't, triumferade pojken. Det giss I galet. Och plirande ännu illmarigare med ögonen: Men om I inte grunnar på det, så är det väl ingenting att tala om. Grunna hit och grunna dit! brummade mor i Sutre. När var det då, din grömming? Det var när jag blev ensam på vägen. När kärran kom.
Nå, tänker Bella börja terminen med att komma för sent till skolan? brummade Lena och nedfälde med brak vedklabbarna framför kakelugnen. Klockan är öfver sju, och de andra sitta redan vid kaffebordet. Bella satte sig upp och gnuggade sina ögon. Det var ju 15 Januari. Och hon, som så när glömt det! Hon hade vant sig att sofva så länge under jullofvet. Öfver sju! Hvad skulle mamma säga?
Vad fan, tänker farbror gå till altars på lördagsafton! utbrast bokhållaren, som såg den grå figuren sjunka, men strax därpå resa sig, kastande lömska blickar uppåt segelgarnsvindan. Sätter en långrev i kryddbon nu också? brummade bonden och släppte garnet, som lagt sig i ringlar över hans frukostskärm. Visst fanken gör man det! Vet inte farbror, att de fula fiskarna gå utanför disken.
Har madammen något kaffe åt mig? Och så tar vi fram kladden. Han stakade sig fram till gråa rummet. Benjamin Hagelin smög ut på tåspetsarna, tryckte sig upp mot väggen och gjorde sig smal. Husch då, brummade fabrikören. Var han nu där igen? Kom, Sörman, så ska vi titta i kladden.