United States or Kuwait ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag vet, munk, att du älskar mig, sade hon och återfick för ett ögonblick makten över sin tunga. Om du räcker mig handen och hjälper mig, skall jag följa dig ut i världen, vart du vill, om också i fattigdom och som din trälinna... Men ärmtyget knakade och gav efter. Slutligen brast också fållkanten, och hon försvann. Stackars liten, viskade han, så ensam du var mitt i din ståt och så ensam nu!
Det knakade och brakade efter henne i förstugolfvet, och med en duns slog hon sig i ro på bänken derinne. Det var bra, att du var hemma, mor! Andersonskan sa', att vi skulle herbergera nya drängen... Han är här strax. Kajsa sade ingenting.
Allt längre och längre bar det av inåt skogen, där tjädern flög upp från sin nattkvist och skrämde henne, ut över kärr, där tuvorna gungade över gärdesgårdar, som knakade, när hon skulle sätta över.
Olli stod och stirrade... »Jag gissa' väl jag ... mor såg så underlig ut i går afton, när vi kom hem, hon liksom skratta lite ... månn' hon tala' med gasten då och svor att komma och gaf sin själ i pant?» Lasse snöt sig, så att det knakade, där han stod med ena foten på trappsteget... »Ja, gasten såg jag så visst som jag nu ser frun!
»Det är fasligt långt bort frun bor», anmärkte han, »är här inte farligt för tjufvar och mördare, den här Rödbergstrakten har alltid haft dåligt rykte om sig?» »Mördare!» Fru Lamström slog ihop händerna, så att det knakade i de magra knogarne. »Jo, di sku' bara våga! Ja sku' minsann ge dem svar på tal, och den, som ville mörda Katrin på berget, sku' allt få hårdt arbete!
Först när dörren var stängd bakom honom, vaknade Alma ur sin förstelning. Hon reste sig ej upp, utan sjönk ännu lägre ned, från pallen på golfvet, och föll ihop som ett knyte. Hon kramade om sängfoten med båda händerna, kramade så, att fingrarna knakade och träet knarrade. Tungan hade råkat mellan tänderna; hon bet sönder den.
Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött och valkigt, så att hjulspåren sköto ryggar vassa som järnvägsskenor och han skulle just till att titta om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne, då han hörde hur det knakade ini snåren.
Högfärden for i hufvudet på honom, han skulle vara herreman, lefva som »folk» och lyckades så väl efter ett par års bemödanden att han, som prosten sade, »var blefven till ett fä och såg ut som ett kreatur». Han söp så att det knakade. Först bara vid kalas. Så med en eller annan kamrat hemma. Slutligen kunde det gå för sig helt allena, helst när ingen såg det.
Bakom den stenhårda egenrättfärdighet, med vilken pastor Caldén förfäktade den sak han gjort till sin, låg det djupare själsstrider än dem världen kände. Hans städerska hade mer än en gång stannat undrande, nästan rädd, då hon genom den stängda dörren till hans studerkammare hört honom bedja lågt, men med en intensitet, så att det knakade i trähuset.
Sväran blinkade, blinkade, mumlade, mumlade en ordström som aldrig fick ljud, knäppte sina händer så att knogarna vitnade och knakade. Gästgivarn hade upptäckt en kvist i golvplankan, blankpolerad och brun, stor som en knuten karlnäve och till formen icke olik. Den såg han på. Slutligen sade länsman: Om vi skulle talas enskilt vid, Lars Larsson?
Dagens Ord
Andra Tittar