United States or Hungary ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han drog om sig den dammiga manteln för att icke brynjan skulle klinga mot pallen. Klockringning förkunnade, att hostian åter bars in i byn. En doft av hö och blommor slog in genom vindögat, och havet rullade med jämna slag mot sandstranden. Rasslet i musslorna och stenarna, när vattnet sjönk tillbaka, lät som långa djupa andedrag från en sovande, och Jutta slöt ögonen.
Men säg det inte åt någon." "Nej." Steg hördes. Alma drog sig tillbaka på pallen. Läkaren och John kommo in. "Vi få se i morgon," sade läkaren, sedan han undersökt Arvi. Sedan vände han sig till Alma. "Men hur är det med er, fru Karell?" De sågo på hvarandra, John och han. "Ni duger inte till sjuksköterska i natt," sade han, i det han kände på Almas puls.
Jag var inte viss, att du skulle komma. Han satte sig på pallen bredvid sängen och sköt på luckan, så att han bättre skulle se henne. Alltsedan du hälsade mig, att du kände ditt slut vara så nära, har jag ridit genom natt och dag. Nå, det är ju mitt yrke nu. Du talade bittert sist. Jag talade som en förtvivlad människa. Men jag har ärvt en smula av den yra, som satt i bjälbojarlens blod.
Först när dörren var stängd bakom honom, vaknade Alma ur sin förstelning. Hon reste sig ej upp, utan sjönk ännu lägre ned, från pallen på golfvet, och föll ihop som ett knyte. Hon kramade om sängfoten med båda händerna, kramade så, att fingrarna knakade och träet knarrade. Tungan hade råkat mellan tänderna; hon bet sönder den.
Hennes hjärta stod stilla av längtan. Syster, sömma och bed! sade Hillika och sköt litet på pallen, så att det gnisslade mot stengolvet. Då skyndade hon sig genast att arbeta och log vänligt mot Hillika, ty hon kände, att hennes egen vilja var luttrad och ren.
Nadja steg upp från pallen och stod en stund tyst. Hon arbetade häftigt med sig sjelf. Hon gick till fönstret. Så tillbaka igen. Slutligen kastade hon sig åter till hans fötter och brast i gråt. Atte, Atte, ta mig! Jag vet, att jag är dålig! Jag vet, att jag är en stackare. Jag har en dålig natur, det har jag alltid fått höra. Af mor, af frun, af alla mina matmödrar.
Man hörde blott den stora gammalmodiga klockans tick-tack och de lugna andedragen af den sofvande. I sängen låg Eva, blek och stilla. Hennes bröst häfde sig regelbundet, ett uttryck af lycka och glädje låg öfver hennes fromma ansigte. Bredvid sängen på pallen satt Erik med hennes ena hand i sin. Hans ansigte var som förvandladt. Der var en andakt öfver det, som hade han suttit i en kyrka.
Valdemar satt henne närmast, och på pallen framför sutto hans yngsta bröder, den tysta Erik och den runda Bengt, som redan var klädd i kyrkligt svart. Jarlen hade nu nästan alla de sina omkring sig. Han saknade blott den dotter, som han hade bortgivit åt den norska konungens son, och junker Magnus, som var på Nyköpingshus och som han förgäves hade väntat med de andra.
Han lät sig kyssas och tog henne pligtskyldigast om de friska, blomstrande kinderna. Hon rodnade ännu mer och fick efter en paus fram de enda orden: O, hvad jag älskar dig. Efter en stund hvarunder hon satt på pallen och han i blå soffan lät sig dyrkas, frågade han så plötsligt, utan öfvergång: Nå, Nadja hur mycket vill du ha i dag? Hon steg upp. Det är någonting annat, någonting helt annat, Atte!
I det svaga månskenet, som föll in genom spindelvävar och höboss på rutorna, såg hon korna vända sina huvuden bakåt och titta på henne med stora, i mörkret grönt lysande ögon. Pallen stod där och stävan också. Men det var inte det hon ville se, det var något annat, något hon för all världen aldrig ville ha sett; något som lockade henne som en halshuggning och som skrämde livet ur henne.