Han trodde att fingrarna snott in sig i håret. Han rörde dem helt lätt och tyckte att de fastnat. Och höll dem stilla. Och hjärtat började bulta, segt och försiktigt ökande takten, segt ökande, ökande smattrade det bakom honom, från kökstrappan: Står I å smeks stallbacka. Hi, hi, hi. Står I å smeks! Står I å smeks!

Rörelsen kom oväntat för honom själv att han öppnade munnen till en förklaring: fann ingen. Fann bara, att han många gånger måtte ha undrat, hur det där håret skulle kännas mellan fingrarna. Men det var icke någon förklaring. Och Valborg stod där orörlig med nedslagna ögon, pressande tårarna under ögonlocken. Det är som om jag fastnat, tänkte gästgivarn.

Jag presenterade herr Söderberg, en gammal vän till mig och Tor, och vi återvände till rökrummet. Riktiga chips! sade Söderberg och tog en näve pokermarker mellan fingrarna. Precis som i Amerika. Hur hög max spelar herrarna? Tor såg mig och vi smålogo! Fem kronor, sade jag. Jag sade det skämt, men Söderberg svarade: Kör till! Och satte vi oss ned och spelade.

Hon satt och skvalpade med punschglaset att det rann över fingrarna, hennes fylliga underläpp sköts ut en smula och hon trampade och trummade med foten under bordet.

Egentligen har jag just inte tyckt mycket om din evinnerliga kurtis med töserna här. Men en mor ser ju igenom fingrarna med en hel hop, när det gäller hennes egen son, och en sak har jag alltid varit säker : att ingen tös skulle behöfva och fälla tårar för din skull. Du kysser alla, liksom en annan pojke tar dem i hand.

Skepnaden vid elden gjorde en avvärjande och bedjande åtbörd och steg sedan med vred hastighet mitt in i lågorna. Ja, en sista gång skall jag visa dig, vad jag förmår, du Satan i riddarskrud, svarade han och stack händerna i den brinnande högen. Han strödde ut elden omkring sig, och den droppade från fingrarna utan att sveda dem.

Fettet hänger ut kring halsen honom i rynkiga påsar, och ändå är han fattigt klädd. Är det en västgöte? Västgötarna ha långa näsor och smala händer, svarade bonden. Och de kunna inte höra en silversked falla i golvet utan att kvickt sticka fingrarna under bordet. Ve oss svear, som blivit svaga, att vi nu taga konungar från deras land!

Den var både deras ämbetsmärke, deras verktyg och deras vapen. något prassel i skogen oroade dem, hade de samma sätt att lägga fingrarna hammarskaftet som en krigare svärdsfästet. Men bakom dem följde i stor oordning en hop jägare och förrymda missdådare. De hade tagit lega under vintern som hjälpdrängar, krossare och röstare, men levde om somrarna helst fria vildskytte och bär.

Folkesönerna gingo fram och knäböjde för honom. Han gav dem var sitt svärd med silverfäste, och vardera svärdet fick ett särskilt namn. Sedan sjöngo prästerna välsignelsen över de nya hirdmännen, och med fingrarna svärdskorset svuro de att följa konungen i liv och död.

Osäkert och vacklande reste hon sig upp, och trevande med de sotiga fingrarna utefter bonaden pekade hon en liten sköld, som hängde en krok. Det är Valdemars sköld. Med oss det , som det kan, bara vi hålla den skölden blank, att änglarna kunna spegla sig i den... Och nu skall du bära mig upp torntaket, att menigheten en sista gång får se oss samman, innan du rider din väg.