United States or Burkina Faso ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag hade ofta hört namnet på den fruktade härskaren där inne i de mystiska skogarna. Han som tog tull av alla, som färdades genom hans område till kusten, till och med av de stridbara haussanegrerna, som svuro vid profetens skägg och djupt föraktade fetischdyrkarna.
Det var inte heller just så många, som bestodo det med heder: de flesta voro ju fulla och galna, när de skulle rycka in det skulle vara karlavändt, förstås, och det var så allmänt, så ingen fäste sig vidare vid det. Värre var det, när de kommo hem; då hade de alla möjliga ovanor, tuggade tobak och svuro och voro råa i mun.
Han sträckte fingret mot Kalle: Slicka nu! Kalle slickade upp bloddroppen. Nu ä dä din tur. Kalle fick tag i stoppnålen, stack till och lät Stellan slicka. Nu ska vi göra dä en gång till. Dä va så lite blod. Ah, dä behövs inte mer. En droppe ä väl nog. Dä beror väl inte på, hur mycke man får i sig, utan att dä ä blod å inte nåt annat. Då svär vi då att vi ska dela ljuvt å lett. De svuro.
Där lyfte han henne på armen och bar henne upp på det flata torntaket, och det var icke någon tung börda. Vakterna skyndade sig att vika åt sidan, och det blå jarlabaneret, som med sitt folkungalejon över tre snedbalkar hela dagen varit höjt, slog och piskade i vinden. Nedifrån steg ett oredigt mummel. Det var de äldre och förståndigare bergsmännen, som ställt upp sig och svuro huseden.
Blive det såsom vi båda svuro vid HERRENS namn, när vi sade: 'HERREN vare vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina, till evig tid.» Sedan stod han upp och gick sina färde, men Jonatan gick in i staden igen. Och David kom till prästen Ahimelek i Nob.
De trånga Skeppsbrogränderna defilerade förbi som en rad av svarta källargluggar, och i det nät av broar och viadukter, som bildar övergången från Staden till Söder, kröpo människorna om varandra som myror. I Stadsgården var det svart av kolångare med rött i vattengången och av kolbärare, på vilkas ansikten han trodde sig kunna se, hur kraftigt de svuro över hettan.
Ungdomar med skridskor i händerna gingo ned åt hamnen, iswostschikar med små ryska slädar och finska hästar åkte af och an längs esplanadgatorna, slängde i hörnen, läto det gå i full karrier, svuro hojtade och slogo de arma djuren, som sprungo omkull gatpojkar och allt hvad som kom dem i vägen.
Med stort brak kastades landgången ut, karlarne på ångbåten skreko af alla krafter, svuro och larmade som hade det gällt att angripa en hop vargar och skrämma dem med omåttligt oljud, de hjelpte slutligen patron och barnen ombord och fortsatte derefter resan för att vid nästa brygga föra samma oväsen. Patronen tog plats på akterdäck, barnen i sina svarta drägter sattes i ring omkring honom.
Att behöva betala där man borde haft betalt! Det var oerhört. Men vad gjorde det. Ändamålet var ju vunnet. Den unge mannen var känd i den litterära världen. Nedkomna på hamnbryggan svuro våra bokanmälare i månens åsyn en dyr ed att icke med ett ord i tidningarne nämna om hela uppträdet. Och de erkände sig skyldiga att bli kastade i Norrström om de bröto den eden. Och de höllo sin ed.
Och det övriga folket, prästerna, leviterna, dörrvaktarna, sångarna, tempelträlarna och alla de som hade avskilt sig från de främmande folken och vänt sig till Guds lag, så ock deras hustrur, söner och döttrar, alla som hade kommit till moget förstånd, dessa slöto sig till sina förnämligare bröder och gingo ed och svuro att de skulle vandra efter Guds lag, den som hade blivit given genom Guds tjänare Mose, och att de skulle hålla och göra efter alla HERRENS, vår HERRES, bud och rätter och stadgar, att vi icke skulle giva våra döttrar åt de främmande folken, ej heller taga deras döttrar till hustrur åt våra söner.