United States or Guadeloupe ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag är förståndigare än de gamle, ty jag tager dina befallningar i akt. Jag avhåller mina fötter ifrån alla onda vägar, för att jag må hålla ditt ord. Jag viker icke ifrån dina rätter, ty du undervisar mig. Huru ljuvt för min tunga är icke ditt tal! Det är ljuvare än honung för min mun. Av dina befallningar får jag förstånd; därför hatar jag alla lögnens vägar.
Ett lindebarn som skriker dag och natt gör mig verkligt nöje, erinrar mig om den gamla goda tiden, det blommande livet mellan trettio och fyrtio år. Den 26 maj. Familjen bredvid träter, barnet stormtjuter. Vad det här är sig likt, och hur ljuvt det är numera. På aftonen återsåg jag den engelska damen. Hon var förtjusande och log mot mig med ett sådant där gott moderligt leende.
Och under allt detta visste hon inte, att det var henne själv han menade. En gång försade han sig, då han talade om sin älskades hår. Men Rose är ju mörk. Ja visst När han efter en sådan kväll kom ned på sitt rum skrev han så ordagrant han kunde ned allt, vad han sagt och sände det till Rose. Och när han stoppade brevet i lådan log han, ett bittert ljuvt leende. Vilket ironiskt öde!
Nu, när Kerstin ä borta? Kalle såg på honom, förvånad, som om de ej utfört tillräckligt med bragder redan: Va ska vi göra nu? Dä där du vet, som vikingarna gjorde, när di vatt i livsfara, fostbrödralaget, du vet. Di blandade blod... Jaså dä! Ja, dä kan vi väl göra. Å så svär vi vid Gud att vi alltid ska dela ljuvt å lett å att om den ene ä i fara så ska alltid den andre bispringa.
Han bjöd prostinnan och flickorna på sin nations bal, till vilken inga främlingar ägde tillträde. Nu hade han henne i fällan, och kamraterna, han visste icke säkert huru många, skulle gå utanför på gatan och avundsjukt blicka upp till de upplysta fönstren. Det var ljuvt. I glädjen går han på en festmiddag, dricker för mycket vin och kommer för sent till balen!
Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar. Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust. Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån. Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.
Hon var också i detta ögonblick, tyckte han, så strålande, eller rättare, så ljuvt vacker, som en flicka ... i hans smak ... nånsin kunde bli. Allt var så förnuftigt och klokt, och ändock tillika så intagande. Nå, svarar du mig inte? sade hon och slog honom helt lätt på handen med sin ena couleur de lilas handske, som hon försiktigtvis avtagit redan då hon skalade apelsinen.
Hans glödande kinder brinner som eld, och darrande i hela kroppen smyger han sig bort i ett hörn, inte för att gråta ut, utan för att finna vad det är som hänt honom, som gått rysning på rysning genom hans unga kropp och känts så oerhört befriande och ljuvt och så helvetiskt smärtsamt på samma gång. Matt och med glödande ögon sjunker han ihop vid muren och somnar.
Han sträckte fingret mot Kalle: Slicka nu! Kalle slickade upp bloddroppen. Nu ä dä din tur. Kalle fick tag i stoppnålen, stack till och lät Stellan slicka. Nu ska vi göra dä en gång till. Dä va så lite blod. Ah, dä behövs inte mer. En droppe ä väl nog. Dä beror väl inte på, hur mycke man får i sig, utan att dä ä blod å inte nåt annat. Då svär vi då att vi ska dela ljuvt å lett. De svuro.
Och så erinrade han sig den bleke gossen och ordet fader och dolken, som, drypande av veropande bloddroppar, slängdes i en buske, och granen på kullens topp och sången: »Ljuvt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över nejden.» Detta var en förvirrande blandning av minnen, och riddaren kunde icke reda dem.