Ännu sedan brasan utbrunnit, satt jag ofta försänkt i drömmar med blicken hvilande den gammalmodiga kakelugnen, de gamla jerndörrarna dertill, eller den ännu urmodigare, stora, gjutna jernskifva, som var inpassad i golfvet der framföre. Mina föräldrars hus var ett af dem, som före branden i Åbo, funnos byggda och af de gamla klosterruinerna.

Och huru smaklösa, huru hemgjorda voro icke våra dräkter! Där tågade fyra gamla fruntimmer med hvar sin tallrik upp till stekfatet, den ena efter den andra, alla långa, smala, dystra, allvarsamma, i svarta, gammalmodiga klädningar, som sopade golfvet. Från hufvudet hängde svarta barber nedåt axlarna, och från axlarna åter flöto stora, svarta sjalar ända ned till fållarna.

ena sidan var fastlandet, men den andra hela, vida hafvet. Stundom, när det hägrade starkt, såg man långt i fjärran söderut en hög kust. Där syntes otydligt en stad med gammalmodiga hus och många spetsiga kyrktorn. Folket påstod, att det var Estlands kust och staden Reval. Stranden vid Dalö var klippig och trädbevuxen.

Jag rigtigt skäms för att vara en af er! Ser du inte, huru hufvudstadsmyggan der håller sitt hufvud; just som jag. bära alla det nu". "Jo, men du vrider ändå ditt dubbelt mer än hon. Aj hvad det blir svårt att lära sig. Är det bra nu". "Kom, söta du, låt oss dansa bort från det här sällskapet, de äro gammalmodiga med sina hufvuden". "Hvarthän sköna mygga?

Anna-Lisa lägger ifrån sig hinken och spaden och sätter sig tyst och stilla sätet bredvid tant Amelie, ty bredvid mamma sitter en tjock herre, som är violett i ansiktet och som och säger: Poh! Poh! Anna-Lisa sitter illa soffan. Sofforna i Kungsträdgården äro gammalmodiga. Man sitter illa dem. När gör stadsfullmäktige något åt den saken?

Det var en våning med stora och många rum, en våning med sneda fönster, fläckade tapeter och gammalmodiga, stora verandor, en lång och smal, som vette åt gården, och en mindre, från vilken man såg ut över trädgården med dess oskyfflade gångar och förvuxna bärbuskar, såg över ekarna långt ut åt udden och hela den stilla, ljusa viken, vilken låg inbäddad i grönska och liknande en lugn insjö i det mellersta, rika Sverige.

Man hörde blott den stora gammalmodiga klockans tick-tack och de lugna andedragen af den sofvande. I sängen låg Eva, blek och stilla. Hennes bröst häfde sig regelbundet, ett uttryck af lycka och glädje låg öfver hennes fromma ansigte. Bredvid sängen pallen satt Erik med hennes ena hand i sin. Hans ansigte var som förvandladt. Der var en andakt öfver det, som hade han suttit i en kyrka.

Till kaffet rökte han sin holländska cigarr. Hans rum var tämligen litet och möblerat med några av de nötta och gammalmodiga möblerna från de första åren av hans föräldrars äktenskap. Fönstret låg mot väster, och solen föll rätt in i rummet; den led mot nedgång och hade redan en kopparsprängd skiftning.

Madamen hjälpte sin matmor med den gammalmodiga, kortlifvade, bruna doffelkappan, som var alldeles urblekt i ryggen, satt som en gärdsgårdsstör, slog veck både fram och bak och var för kort i ärmarne. Men frun märkte det icke, hon knöt kjolarne högt upp, att man kunde se hennes tunna smalben i de grårandiga bomullsstrumporna och tygskorna med tåhättor af blankläder, men utan klackar.

Emellertid var gubben en ärans man med gammalmodiga vanor. Långt bort Badstugatan, andra sidan om Surbrunnsgatan, hade han, som nämndes, gamla dagar slagit sig ner och hyrt en vindslägenhet med trädgårdstäppa, som jag i egenskap av bekant pojke till hans pojkar hade nöjet att gräva och ansa.