United States or Switzerland ? Vote for the TOP Country of the Week !
Kommen och hören! Varför skall örat vara fäst vid huvudet? Slit av örat, dumma människa, och spika det på ditt bröst .... Dessa ord utgjorde inledningen till en av de förvirrade straffpredikningar, med vilka han plägade skrämma ensliga vandrare, som nalkades pelaren i olämplig tid. Men Simon hann ej fortsätta, ty han avbröts av en välkänd röst, som ropade: Fader Simon, du skall icke vredgas.
Sorgbarns lemmar stöttes mot trädrötter, sargades av törnbuskar. Smärtan och förskräckelsen framtvungo kvidande ljud från hans läppar, men hans klagan och det svaga motstånd han försökte uttömde den i blodiga drömmar frossande riddarens tålamod. Han stannade, betraktade sitt offer med en blick av omätlig avsky och stötte dolken i dess bröst.
Jag gör så för att icke störa hennes glädje, och med ett lyckligt leende döljer hon den åter vid sitt bröst, i det hon säger: »Om du visste, hur lycklig jag känner mig, när jag är ute hos Sven, skulle du aldrig vara ledsen, att jag far så ofta. Jag blir lugn för flera dagar, bara jag får komma till honom.» Så går hon ut igen och lämnar mig ensam.
Magdalena ligger på sin hvita kudde med flammande rosor på kinden och flämtande bröst. "Johannes, lofva mig en sak", säger hon plötsligt. Han nickar. Han har lärt sig hålla mycket af sin lilla vän och lärarinna, men han blygs att säga henne det. "Försök att bli god och snäll, Johannes, framför allt mot din mor. Men var inte stygg mot andra heller.
Det roade rabbi Schamil och han fröjdade sig åt att få skämta en smula med min kära mor. Alltså sa han henne ungefär detsamma, som Judit lärt honom, och tillade: Är ni nu nöjd, fru Schönthal? Ja, svarade min mor, nu är jag nöjd och det känns som om en sten vältrats från mitt bröst. Hon tog avsked på det hövligaste sätt och lovade att snart låta höra av sig.
Bildstodens huvud var av bästa guld, dess bröst och armar voro av silver, dess buk och länder av koppar; dess ben voro av järn, dess fötter delvis av järn och delvis av lera. Medan du nu betraktade den, blev en sten lösriven, dock icke genom människohänder, och den träffade bildstoden på fötterna, som voro av järn och lera, och krossade dem.
Det förnams nu helt nära... Singoalla såg något röra sig under ett träd... hon närmade sig... hon kände en luden best lägga tassarne på hennes bröst... hon sjönk till marken... djuret stod över henne, vädrade på hennes ansikte, slickade det med len tunga och uppgav ett glatt skall. Käck! ropade Singoalla.
Medan jag stod där och lutade mig ned över gossen, förstod jag, att det var sant, och att mitt barn levde. Jag höll hans hand för mina ögon, och jag kände, hur tyngden föll från mitt bröst, och slöjan gled bort från mina ögon. Hur underlig och full av hopp, oro, förtvivlan och farhågor blev icke den tid, som nu följde!
huru annorlunda än Kreons sönderslitande förtviflan, då han beröfvad sin son, hvars hat in i döden han ådragit sig, i känslan af sin skuld utbrister: "O ve! O bröst utan sans, hvad dödsbringande, Hvad gräslig skuld du begått! Skåder dödsoffret, sen Hans banman, som mördat blod af egen blod! Fröjdlösa följd af mina råds vettlöshet!"
Hur vi stodo där, vi två, tysta och stilla, hur han, trött af sina slitningar, lutade hufvudet ned mot mitt bröst, utan ett ord, slutande sig in till mig som ett förvuxet barn, i en lång omfamning utan kärlek. Två utsläpade vandrares tröstande, styrkande tillgifvenhet. Ingenting mer.