United States or Botswana ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag går dit från skolan, klockan tre," sade John och kom in. "Hur är det med dig? Är du sjuk?" Han satte sig på soffkanten och betraktade henne. "Nej, endast litet matt." "Kanske dansade du för mycket i går kväll," menade John. Alma svarade ingenting. John steg upp. "Vill du se efter, att Arvi läser sin lexa till i morgon. Han kunde ingenting i dag." "Ja."
Alma hade endast ett enda hopp, det att de skulle gå bort. Det gjorde de också snart, och hon andades åter lättare, sedan hon blifvit ensam med Arvi. Senare på kvällen kom John tillbaka med en droppflaska i handen. Hon måste taga in deraf, och sedan kom Mina för att hjelpa henne till sängs i rummet bredvid.
Men säg det inte åt någon." "Nej." Steg hördes. Alma drog sig tillbaka på pallen. Läkaren och John kommo in. "Vi få se i morgon," sade läkaren, sedan han undersökt Arvi. Sedan vände han sig till Alma. "Men hur är det med er, fru Karell?" De sågo på hvarandra, John och han. "Ni duger inte till sjuksköterska i natt," sade han, i det han kände på Almas puls.
Ibland trodde hon att hon sof, och hon knep sig i armen för att vakna; men fastän hon kände att det smärtade, förblef allt såsom förut. Arvi blef sämre dag för dag. Läkaren gaf ej mer något hopp om hans tillfrisknande. Det var femte dagens afton efter Arvis insjuknande. John satt tyst och allvarlig på en stol vid hans hufvudgärd, Alma såsom förut på en låg pall vid fötterna.
Det var just i rättan tid, ty nu rusade Arvi, Ella och Lyyli bullersamt in genom köksdörren. "Mamma, hör", ropade Arvi, "fiskarna nappade så rysligt på våra krokar, och en höll på att komma upp, den var redan nästan, nästan på bryggan, men föll sedan tillbaka, och den var så stor, så här lång!" "Ja, och jag tänkte också få, men när Lyyli skrek, så blef fisken skrämd," sade Ella.
Alma stirrade utan att höra eller förstå. Stirrade bara, då hon såg, att hennes läppar rördes. "Herre Gud, är frun sjuk?" Mina närmade sig. "Skall jag gå till skolan och be rektorn komma hem?" "Nej, nej!" "Men frun är sjuk." "Åh nej." "Orkar frun stiga upp och se på Arvi? Nog lär han ha fått kopporna." Alma försökte stiga upp.
"Att hvarför har allt detta kommit till?" "Hvilket allt?" "Den här verlden." "Ella som inte vet det!" sade Arvi med ett medlidsamt småleende. "Nå, så säg du, Arvi." "Derför att Gud har skapat det." Ella stod en stund försjunken i tankar. Sedan vände hon sig till Arvi. "Men af hvad skapade han det?" frågade hon. "Jo, af intet." "Men hvarifrån fick Gud det der intet?" "Nå, det fanns ju förut."
Alltså, farväl till i afton, fru Karell!" "Farväl." De gåfvo hvarandra handen, och dörren slöt sig efter Nymark. "Han är vänlig och angenäm," tänkte Alma, då hon blef allena; "det är intet underligt att man trifs så väl i hans sällskap." På kvällen, då Alma gjorde toilett för festen, kom Arvi till henne med kartan och geografin. "Jag hittar ingenting på den här kartan, mamma.
Jag kom att dröja litet." Alma fläktade med handen papyrossröken bort från sitt ansigte. "Ah, förlåt!" sade John och blåste ut röken åt annat håll. Sedan gungade han lilla Lyyli på sina knän. "Skall vi ut och rida, Lyyli! Hopp, hopp, i galopp, hufvudet ner och fötterna opp!" Äfven Ella och Arvi närmade sig nu. "Pappa!" sade Ella. "Nå, mitt barn, hvad har du att säga åt pappa?"
"Mamma borde neka Lyyli att komma på bryggan, hon är der bara i vägen för oss och så faller hon ännu en vacker dag i vattnet." "Men ja' fallej inte", försäkrade Lyyli. "Hvarför får inte Lyyli se på, när ni metar?" frågade modren. "Men hvems fel är det, om hon faller i sjön?" vidhöll Arvi. "Lyyli aktar sig ju, att hon inte faller?" "Lyyli attar sej."