United States or South Korea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Lyyli hade sparkat täcket af sig; som det var mycket varmt, lät Alma täcket ligga vid fötterna och svepte endast lakanet om henne. "Guds frid!" hviskade hon. Och det kändes såsom hade den verkligen herskat i rummet. Då hon lade sig i sin säng, erinrade sig Alma åter Nymarks ord: "Fruktan är bevis på svaghet." Hvad hade han menat med det? Så underligt han hela denna afton hade sett på henne...
Nu sluta vi, Lyyli, du får inte skratta mera. Slut ögonen och somna. Hon knep ihop ögonen, så att den lilla nässtumpen formligen veckades, öfverläppen drogs upp och lät fyra små pärltänder lysa fram. Jag kunde ej beherska mig, utan måste ännu engång trycka mina läppar mot den öppna munnen. Men därefter blef jag allvarsam, täkte henne omsorgsfullt och rätade upp mig. Somna nu snält, mitt barn.
Lyyli, stackars liten, förkyler sig. Men han släpte mig icke lös, innan han ytterligare kyst mig flere gånger, smekt och strukit mig öfver håret gång på gång. Han var ovanligt öm och hjärtlig, jag veknade fullkomligt, och min bitterhet försvann. Men jag måste vända bort mitt ansikte, ty tårarna hotade hela tiden att tränga fram. Kanske är det hälsosammare för dig att komma tidigt i säng.
Lyyli, gråt inte, liten gå nu in, Antti, jag är alldeles uppgifven. Så talade jag full af förtviflan och idkeligen vyssjande Lyyli på mina armar. Antti stod ännu där, han uppfattade icke rätt hvad det gälde. Hvad? Har Agnes har fröken Verther redan kommit? Ja, ja, gå fort. Jag vet inte huru jag skall reda mig. Mari är också ute. Och barnen se så här ut?
Min tjänarinna hade icke varit ute stort mer än en timme och skulle icke ännu på en stund återvända. Lyyli måste jag hålla i famnen, ty så snart jag försökte lägga henne ifrån mig, började hon skrika. Jag hann ej ens byta om kläder på Antti. Och åter började de gnälla. Hviskande försökte jag lugna dem. Kära barn, gråt inte, den främmande tanten hör er. Var nu snälla, så ger mamma socker åt er.
De hade gråtit så, att deras ögon voro svullna, och de gräto allt ännu. Lyyli, som Maja Lisa bar på sin arm, grät också, emedan alla andra greto, pappa och Ella och alla. Och hon gret och slutade ej upp dermed, fastän tant Leistén kysste henne och pratade med henne.
Nu var jag räddad. Fru Hartman tog Lyyli, så att jag fick ömsa kläder på Antti och själf åter taga festdräkten på mig. Från salen hördes hela tiden ett utomordentligt lifligt samtal, och det lugnade mig. Kanske saknade de mig icke altför mycket. Och för öfrigt skulle jag ju på ögonblicket blifva färdig att gå in till dem.
Antagligen heter den ena Kaisu och den andra Liisu? Nu gissade du inte rätt, skrattade jag, fastän jag nog märkte ironin i hennes ord. Min äldre dotter heter Aino och den yngre Lyyli. Hon är blott sju månader, men kan redan säga »pappa» och »mamma», inte alldeles tydligt ännu men åtminstone någonting ditåt; »bulla» säger hon dock redan alldeles obehindradt.
Men Agnes ropade att han skulle skynda sig tillbaka, och när ångbåten satte sig i rörelse, gjorde de sig också i ordning att fortsätta färden. Den glada stämningen återvände... Jag brydde mig inte om dem. Jag öfvertygade mig själf att jag icke brydde mig om dem och att jag blott ville hem till barnen. Ändtligen var jag hemma. Jag fick Lyyli i famnen och de båda andra omkring mig.
Hon drog munnen sned och såg på mig med stora ögon. Var det riktigt sant? Ja, hvarför väkte Aino Lyyli? Mamma tycker inte om en sådan flicka. Ääää Ääää Där fick jag för det! Nu skreko de alla tre, så mycket de orkade. Tyst, var tyst! Aino får inte skrika, Antti, mamma ger dig ris, om du inte slutar upp att gråta. Ser ni, Lyyli stackare blir riktigt skrämd af ert förfärliga oväsen.