Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 14 oktober 2025
Och fastän han skrek och sparkade på dörren af ondska, låtsade jag ingenting höra. Dessutom hade jag fullt göra med Lyyli, innan jag fick henne att somna. Förmanande Aino att icke ringa med sin bjällra, gick jag att se efter hvad Antti tagit sig för i köket; där hade nämligen plötsligt inträdt en misstänklig tystnad. Gissade jag inte det? Naturligtvis var han i färd med odygd.
Agnes skulle naturligtvis blifva alldeles förfärad, om hon fann mig sålunda bunden. Slutligen gick dock Mari, och jag blef ensam hemma med barnen. Jag fick sköta dem alla tre på en gång, men det hade jag gjort många gånger förut och var således icke synnerligen bekymrad däröfver, fastän Lyyli med sin kinkighet på alt sätt pröfvade mitt tålamod. Jag förstod ej hvad som gick åt barnet.
Det var just i rättan tid, ty nu rusade Arvi, Ella och Lyyli bullersamt in genom köksdörren. "Mamma, hör", ropade Arvi, "fiskarna nappade så rysligt på våra krokar, och en höll på att komma upp, den var redan nästan, nästan på bryggan, men föll sedan tillbaka, och den var så stor, så här lång!" "Ja, och jag tänkte också få, men när Lyyli skrek, så blef fisken skrämd," sade Ella.
Arvi bad fadren följa honom ned till stranden för att se på hans båtar. Han hade gjort två nya, och fyra hade han förut, således egde han nu inte mindre än sex inalles. John gick och förde Lyyli med sig. Också Ella följde med dem, men Alma stannade kvar i löfsalen. Hon kände sig djupt sårad.
Till råga på alt grälade de båda andra med hvarandra och voro snart midt uppe i ett lifligt handgemäng. Antti hade röfvat en liten bjällra af Aino och ville på inga vilkor ge den tillbaka. Jag tog den ur hans händer, med den påföljd att han gaf sig till att gråta, så att Lyyli af förskräckelse började skrika dubbelt värre. Jag sköt honom ut i köket och stängde dörren.
John behandlade henne spefullt och med förakt, han brydde sig inte det minsta om henne och satte inte något värde på hennes kärlek. Han hade blifvit kall som en isbit och hård som en sten. Blodet steg henne åt hufvudet, hon pressade hårdt ihop läpparna och sydde ännu ifrigare än förut. Efter en stund kom John upp från stranden, allt fortfarande bärande Lyyli på sin arm.
"Mamma borde neka Lyyli att komma på bryggan, hon är der bara i vägen för oss och så faller hon ännu en vacker dag i vattnet." "Men ja' fallej inte", försäkrade Lyyli. "Hvarför får inte Lyyli se på, när ni metar?" frågade modren. "Men hvems fel är det, om hon faller i sjön?" vidhöll Arvi. "Lyyli aktar sig ju, att hon inte faller?" "Lyyli attar sej."
Jag var egentligen icke bedröfvad numera, fruktade ingenting med afseende å Antti och skulle för ingen del velat att han blifvit borta från utfärden. Nej, jag grät blott bort min egen barnslighet. Det kändes så lätt och bra. Lyyli skrattade och bråkade med händerna, jag kunde icke låta bli att krama henne. Jag trykte henne mot mitt bröst, så att hon skrek till. Hur varm och mjuk hon var!
I intet fall skulle hon fått någon synnerligt hög tanke om mitt lif och mina förhållanden, så som hon syntes förakta all borgerlighet och hvardaglighet och huru ringa skulle den icke blifva nu! Anttis missnöjda blick bragte min förargelse till sin höjd. Se dit, Lyyli, ser du hunden på gatan!
Barnen hade lugnat sig och begynte så småningom egna leksakerna sin uppmärksamhet. I detsamma kom Mari hem. Allting började reda sig, och mitt humör blef bättre. När jag slutligen var färdig, bad jag fru Hartman stiga in, ty Mari hade redan tagit Lyyli i sin vård. Men hon ville ej. Inte kommer jag, inte kan jag vara i så där fint sällskap, sade hon och gick hem. Ganska riktigt!
Dagens Ord
Andra Tittar