United States or French Polynesia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag besöker den danske målaren vid rue de la Santé. Den stora hunden är borta, ingången fri. Vi gå för att få oss middag på en terrass vid boulevard Port-Royal. Min vän fryser, känner sig olustig; som han har glömt sin ytterrock, lägger jag min över hans axlar. Detta verkar genast rogivande på honom; han fogar sig efter mig, och jag betvingar honom.
Att de här två, gossen och hunden, äro goda vänner, det kan då hvar och en se. Men huru de lärt sig att hålla af hvarann, se det är en annan fråga. Det skall jag nu tala om för våra allra minsta. Jo, ser du den där lille gossen har ett hem, ett godt och älskligt hem, som hans far och mor beredt åt sig och sina barn.
Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker så tjockt, att det kunde skäras med kniv, och vinden tog emot honom med en pust, så att håret stod som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden, men skallet gick redan långt borta i källängen och lät numera muntert igenkännande. Det kommer främmande så här dags, sade han till gumman, som ställde sig i dörren, vem kan det vara?
Han stod där villrådig mitt på gatan med en annans överkörda hund i sina armar ty det kunde icke gärna vara hans egen, det var en sådan liten lurvig hund som gamla, fattiga fruntimmer bruka ha stod där villrådig och visste icke vart han skulle gå, tills slutligen en rå stämma skrek "se upp!" och han kastade sig åt sidan med hunden, som alltjämt skrek och skrek, och blev borta i vimlet.
Hertha och kandidaten skyggade; de voro ovana de, men den förra sade till mig: »Du bryr dig ju aldrig om fähundsgläfs, gå före och väck folket!» Jag var så höflig mot hunden att han skämdes och viftade med svansen, så som jag alltid sett hans gelikar göra när hyggligt folk ser dem in i ögonen, och så hjelpte kreaturet mig på sitt sätt att »väcka folket.»
Han låste portarna, löste hunden och gjorde ett heligt löfte att aldrig låta främmande människor och allraminst kyssalystna töser komma in på hans gård mer. Ånej han skulle allt veta hvad han gjorde en annan gång. Och hundingen inte skulle han vara så dum och plocka fram sin gamla rom den hade ju gått till de galater. Så låg han där i dödsens ångest i ett par, tre dar. Ingen slapp in på gården.
Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker så tjockt, att det kunde skäras med kniv, och vinden tog emot honom med en pust, så att håret stod som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden, men skallet gick redan långt borta i källängen och lät numera muntert igenkännande. Det kommer främmande så här dags, sade han till gumman, som ställde sig i dörren, vem kan det vara?
För mycket kött och ingen motion ger dem skabb och sjutton andra krämpor; och om valpsjukan inte dödar dem, skola de bli en hop vingelbenta, surögda stackare, som ni får skämmas för. För himmelens skull låt dem lefva på hundbröd och hållas strängt». Samma man gör själf med stor stolthet hvad han fördömer hos hunden eller katten.
Och han böjde sig ned och lyfte upp den lilla hunden från gatan och höll honom i sina armar och smekte honom, och hunden kved.
Och när vinden ett ögonblick höll undan, hörde man fjärden dunka mot östra udden. Plötsligen gav rackan hals ute på backen och skallet avlägsnade sig, som om hunden sprungit någon till mötes hälsande eller hotande. Gå och se efter, vem det kan vara, så är han snäll, sade gumman till Carlsson, som genast steg upp.