Sålunda slöts förhöret i skolan till herr Gyllendegs triumf, rektorns hugnad och gossarnas yttersta förargelse. Emellertid, för att bruka herr Gyllendegs ordspråk, hade man icke sett alla dagars ända ännu. Generalen bet tänderna tillsamman och teg; men hans blick hotade.

"Ömka honom icke, herr Gyllendeg", fortfor den andre och försökte att genom chock chock förvirra sin fiende, "ömka honom icke, det är den största röfvare och tjuf, som funnits hela orten." "Förtviflade skälm! När har han stulit, och när har han röfvat?" skrek herr Gyllendeg och höjde redan sin käpp mot generalen, nära att glömma trumslagaren. "Det var detta, som väntats.

"Kom, herr Gyllendeg", sade generalen, som nästan kände medlidande med den gamle mannen, men dock icke ville lämna sitt skälmstycke halffärdigt, "kom, jag vill föra er till er granne, rektorn, han kan väl ej neka er värme och tak." Men herr Gyllendegs olycka spelade nu trumman ett slags solo i hans öra och bestormade honom icke mer med de förvirrande ljuden af alla instrumenter en gång.

Sitt vissa skall han ej prata sig ifrån, om han ock skulle tala som Cicero", sade rektorn nu, nästan smittad af herr Gyllendegs farhåga, och med dessa ord sammandrog han ögonbrynen, ryste peruken, tog ett ris och fattade den anklagades arm. Ödet ville , att den lilla trumslagaren äfven skulle hafva sin press och pina den stund, generalen å sitt håll ansattes.

I stället för att tumla baklänges av förskräckelse, som generalen väntat, svarade den andre med största kallblodighet. , blås den, din idiot! Stackars Pettson! Han var en av dessa människor, som icke i verkligheten äro misstrogna, men som förefalla genom en olycklig förmåga att uttrycka sina känslor som de förnimma dem.

»Dessutomsade han, »blir nog Rysslands ära tämligen liten af denna yankees idé. Nej, kära vänner, bättre förslag ni allt komma medIngeniör Pompowski tillfrisknade ändtligen och anmälde sig till audiens hos generalen. Det var för honom ett synnerligen viktigt möte och egentligen förstod han ej alls, hvarför general Swinekow önskade tala med honom.

Annat måste det till. Och samma dag som »A.-B. Jordens inre värme» störtade, kom det ett telegram från general Swinekow till Pompowski lydande: »Kom strax till PetersburgOch ingeniör Pompowski kom. »Har ni tänkt en sak, min käre vänfrågade generalen. »Nämligen om vi för vår räkning skulle kunna hafva någon nytta af jätteschaktet ifall vi öfvertoge det? Det fås nog mycket billigt nu

Där stod vid sitt bröstvärn Finlands tropp, Såg trotsigt faran emot; Men från rote till rote en hviskning lopp, Man hörde ett dämpadt knot: "Han är borta, han gömmer sig undan igen, Generalen synes ej än." Men han syntes, han kom.

Men under hela denna tid har hvarken generalen eller ingeniören låtit höra af sig med ett enda ord, när man undantager, att ingeniör Pompowski strax efter den afton det stora bolaget konstituerades, uttog ett patent en bergborrningsmaskin, som alla bergmän tyckte var tämligen löjlig. »Något vanvettigt hafva vi sällan hörtsade många.

Det var med yttersta möda generalen fick honom hejdad. Vår lilla kund ville alldeles icke se någon fara i sitt förehafvande, och om han än medgaf, att han kunde blifva igenkänd, ville han dock, som han sade, gärna taga ett tjog till, blott han nu kunde folk tillsamman och branden i gång.