United States or Montserrat ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den enda, som gick sin egen väg och om hvilken ingen visste, hvar han skulle uppträda, var trumslagaren, hvilken, het och ondsint som han var, i förtrytelse lämnade sällskapet efter några helt korta debatter om den plats, han borde intaga. Han ville nämligen med all makt bli en af dem, som skulle omedelbart anfäkta herr Gyllendeg, och hade sina särskilda skäl att afslå alla andra poster.
De mörkaste föreställningar intogo henne, och med vida större hetta, än man vore färdig att förmoda hos den, som så likgiltigt burit herr Gyllendegs anfall, rusade hon in i köket efter trumslagaren och ville i första ifvern utan omständigheter bemäktiga sig hans person. "Och du vågar komma hit in, som om allt vore väl", skrek hon, "och du står och ser frimodig ut, liksom du ingenting hade gjort!
"Veta det", inföll politikern, "gamla vallgumman på prästgården gick nyss här förbi och hytte med sin krycka åt oss från landsvägen; jag såg det, och vi få akta oss i morgon." "Det är detsamma", sade veteranen, "om vi gå eller ej; vi ha varit här ändå." "Och behöfva ej vara sämre än gardisterna", skrek trumslagaren.
Sitt vissa skall han ej prata sig ifrån, om han ock skulle tala som Cicero", sade rektorn nu, nästan smittad af herr Gyllendegs farhåga, och med dessa ord sammandrog han ögonbrynen, ryste peruken, tog ett ris och fattade den anklagades arm. Ödet ville så, att den lilla trumslagaren äfven skulle hafva sin press och pina den stund, generalen å sitt håll ansattes.
Emellan de båda i krigstillstånd varande regementena hade den gemensamma vådan tillvägabragt ett stillestånd, och gardister och jägare, blandade fredligt med hvarandra, omgåfvo i stojande oro den fallna. Den lilla trumslagaren stod midt i skocken. Hans eljest öppna och renskrifna anlete var nu på ett bedröfligt sätt öfverkorsadt med streck och rynkor.
"Du är en stackare själf!" svarade trumslagaren och höjde sin ämbetskäpp färdig att trumma till på kamratens skinn. "Hvarför höll du icke fast honom, då han kom, utan vände trumman emot och lät honom slippa undan?" "Hvarför? Därför att du är dum och vi alla, som tro, att Svarta Gustaf låter ta sig med händerna som en killing; jag har sagt, att han skall fångas med snara."
Själfva den lilla trumslagaren, så svart han var i synen af kringstrukna tårar, syntes dock förbittrad, och man märkte, då han gick tillbaka, af hans pösande tröjficka, att han höll sin hand där inne knuten.
"Hvad skulle det hjälpa att klösa henne", svarade trumslagaren, "hon kunde bli värre en annan gång; men om jag hade någon mat att ge katten, om det vore helst en semla, så vore det mycket bättre." "Om du skulle få fast den, gullgosse, och hämta den hit, så ville jag ge dig en hel saffranskringla för besväret. Jag vet väl, fattiga kvinna, att jag ingen sömn får i natt för bekymmer och oro."
I stället att låta slå benen undan sig, var det trumslagaren som i sin tur slog bytingen i drivan, insockrade honom i snön och till allmänhetens stora förlustelse lät sina trumpinnar dansa i ett grundligt tapto på motståndarens tröja. Vid denna manöver revs tröjan upp, ett papper föll ut och bortfördes av vinden. Det upptogs, lästes och befanns vara ett av Sigismunds plakater.
Hvart kastade du katten, som du höll på att plåga i jons, säg mig det?" "Jesus, mor Sanna", sade den lilla trumslagaren, i det han med en lätt volt omintetgjorde hennes försök att gripa honom, "ni biter väl icke folk heller, vet jag? Nog lär ni vara ond på mig ännu för pastorns hund; men hvad skulle jag göra? Då han ville bita mig, så måste jag väl narra honom på kattorna."