United States or Åland ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han tyckes snarare erbjuda dem sin tjänst och är medveten om att de stå i skuld till honom. Behöver han dem? Nej, icke han dem. Men hatet kallar honom demagog! Klockan ringer igen i Jakob. Trummorna röras, kompanierna sätta sig i rörelse åt Ladugårdslandet till, släktingarne bilda eftertrupp och tycka att stegen äro så lätta när trumman går. Och på gärdet!
En åska var, Standar, din röst för alla, Och gamle Nord slog trumman, att det ljöd, Och ynglingen med barmen sönderskjuten, Gick fram på slätten, med hans blod begjuten, Och främst red Döbeln själf med draget svärd. Och innan kvällen hann sin skugga sända, Var ryska styrkan kastad öfver ända, Och räddad Adlercreutz och fri hans färd.
Denna omständighet grep honom djupare än hela eldsvådan, åtminstone klarnade hos honom nu den föreställning tydligare än någon förut, att en högre makt i vrede beslutit straffa staden och därför betagit äfven trumman styrkan att kalla folket till hjälp. "Ingen klämtning", sade han därför med sorgligt saktmod, "ingen skrämma; folket sofver, och vår arma stad brinner upp.
"Kom, herr Gyllendeg", sade generalen, som nästan kände medlidande med den gamle mannen, men dock icke ville lämna sitt skälmstycke halffärdigt, "kom, jag vill föra er till er granne, rektorn, han kan väl ej neka er värme och tak." Men herr Gyllendegs olycka spelade nu på trumman ett slags solo i hans öra och bestormade honom icke mer med de förvirrande ljuden af alla instrumenter på en gång.
Dessa ord väckte åter i herr Gyllendegs sinne en erinring af hvad som passerat, han blef lugnare och lyssnade på trumman, hvars ljud närmade sig mer och mer. Aldrig hade stadstrumman förefallit honom så hes och svag som nu.
Jag vet nog, att gardisterna gärna skulle se mig spänna mitt eget skinn på trumman; men man är ingen narr heller, man kan leka för sig själf." "Det kunna vi", föll en veteran in; "vi äro flere än gardisterna, och general få vi nog." "Jag vill trotsa deras trumslagare i hvirfveln, fast han är sergeant", ropade vår lilla kund och var blodröd i ansiktet af harm och ifver.
Men i detsamma ljöd i rummet bredvid junior-trumslagarens lertupp så gällt, rullande och skarpt, att landshöfdingen med det gladaste skratt försäkrade, att även trumman var umbärlig och likheten ändock fullkomligt.
Nu är allt förändradt, finska hären stridt, Finland ligger för oss öppet himmelsvidt, Ingen fläck skall mer på landets ära stanna; Nu kan mannen visa ren och klar sin panna. Kalla folket upp, låt röra trumman snart, Natten är förliden, dagen lyser klart! Förr så var det brådska, då vi mest bort rasta; Adle, unge herre, nu är tid att hasta!"
Förrn den ädle kungen i Finland stred, Hon blifvit en krigsmans brud; Och då trumman rördes och Svärd drog med, Så följde hon samma ljud. Då var hon vacker. En läpp, en kind Som hennes så skär knappt fanns, Och mången krigare såg sig blind På de bruna ögonens glans. Men en vår är flyktig, en blomning kort, Och hennes, den blef ej lång: I trenne växlingar gick den bort, En tredjedel hvarje gång.
"Du är en stackare själf!" svarade trumslagaren och höjde sin ämbetskäpp färdig att trumma till på kamratens skinn. "Hvarför höll du icke fast honom, då han kom, utan vände trumman emot och lät honom slippa undan?" "Hvarför? Därför att du är dum och vi alla, som tro, att Svarta Gustaf låter ta sig med händerna som en killing; jag har sagt, att han skall fångas med snara."