United States or South Korea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vår lilla trumslagare syntes ohjälpligt förlorad, utan utväg i att fly och föga mer än hälften så lång som det spanska rör, hvarmed han hotades. En allmän och innerlig oro rådde på hela ängen. Skulle den lilla kamraten lämnas åt sitt öde och öfverges i nödens stund? Eller i annat fall huru ge honom bistånd? Handkraft förmådde intet, list, hvar skulle den hittas så hastigt?
Men nu skulle linjeregementet bryta upp. De små soldaterna stodo väntande och blåste så mycket de vågade i sina frusna händer. Ändteligen ljöd kommandoropet: "Framåt marsch!" En allmän rättning öfverfor lederna, hvarje ansikte fick ett modigare utseende, fötterna höjdes, musiken föll in; men pipan allena, ty trumman låg, Gud vet hvar, med sin trumslagare.
I fullt raseri måttande ett förfeladt hugg mot den fria och lediga fienden, släppte han den, som han redan hade fast; och vår lilla trumslagare, som i ögonblicket visste begagna sig af denna frihet, rände af åt sidan som en raket och hann till och med taga upp sin trumma i loppet. Inom några minuter stod herr Gyllendeg ensam, andtruten och öfverfull af förargelse på sin äng.
Särskilda gånger hade man gjort försök att omringa honom; likaså ofta hade ringen blifvit bruten. Det fanns ingen bland de små sbirrerne med något anspråk på mod, som icke stått både på fot och hufvud för denna Mazarino; till och med vår lilla trumslagare hade varit framme och fått en stor bula instångad i sin mässingstrumma och en sur min i sitt glada anlete.
Jag vet nog, att gardisterna gärna skulle se mig spänna mitt eget skinn på trumman; men man är ingen narr heller, man kan leka för sig själf." "Det kunna vi", föll en veteran in; "vi äro flere än gardisterna, och general få vi nog." "Jag vill trotsa deras trumslagare i hvirfveln, fast han är sergeant", ropade vår lilla kund och var blodröd i ansiktet af harm och ifver.
Det var här, vår lilla trumslagare fick tillfälle att visa sig oumbärlig och betala äran af att vara en assessor vid den riksvårdande öfverläggningen.
Gossen stod vid armen såsom trumslagare och hade anseende för sina viga armar. Också hade han hittills varit oförvitelig, men nu, då höstkylan oaktadt solskenet började besvära hans händer, gaf han, såsom han själf i förtroende sade till en af kamraterna, "fan åt hela tjänsten", passade på en hvilostund, deserterade och gömde sig i en skogsbacke nära ängen.
Trumman, hvars ljud förekom herr Gyllendeg så svagt och olycksbådande, passerade förbi, och med förvåning och harm såg generalen, att den bars och slogs af ingen annan än vår lilla trumslagare. I sin vanliga skinnjacka, lika bred som lång, och med en fart och häftighet i armarna, att han kunnat spränga trumskinnet, sträfvade han framåt och såg hvarken åt höger eller vänster.
Vår lilla trumslagare hade sålunda det missödet att se sin goda afsikt omintetgjord. Långt ifrån att kunna rädda sin general, såg han sig snart af herr Gyllendeg framställd för rektorn och rekommenderad till ett eller annat tjog efter omständigheterna, en nådebetygelse, som denne snart befanns villig att tilldela honom.
Nu hade anfallen upphört, man hämtade andan och betraktade hvarandra. Sbirrerne hade dragit en linje framför ett hörn af ängen; Mazarino stod där inom, beredd till försvar. "Ja, där står han nu!" sade en alnshög korporal till vår trumslagare och pekade med handen mot den fruktade vederparten. "Ja, där står han!" svarade den tilltalade. "Du är en stackare", anmärkte korporalen helt lugnt.