United States or Saint Lucia ? Vote for the TOP Country of the Week !
En gång i slutet på 90-talet satt jag på Metropols kafé i Stockholm, där man på den tiden satt. Publiken var den vanliga: unga konstnärer, författare, aktörer och en och annan grosshandlare som övergivit Du Nord. Det var en afton på våren och jag minns den rätt väl, ehuru det nu är så länge sedan att man gudskelov glömt mycket annat. Därute på torget stod luften blå och ljum.
Nästa förmiddags sol såg oss stiga av tåget i Bismarck, Nord Dakotas huvudstad, och efter att ha tvättat oss i stationens toalettrum och fått ett par biffstekar inombords, kände vi oss färdiga att ta ett tag med livet.
Den tappre hörde halft förtrytsam orden: "Herr general, väl är jag gammal vorden, Och att som pojkar drilla blir mig svårt; Men att ha kraft armen, det är summan. Skrik ni som Armfelt: 'Marsch, framåt, rör trumman! Och Nord slår trögt sin hvirfvel, men slår hårdt." Och Lappos hjälte log och räckte handen Åt mannen från den tappre Armfelts dar.
Det hela var så enkelt och naturligt precis som det skulle vara. Just som jag sagt till den redan då rätt flintskallige kapellmästaren som satt på Du Nords kafé och väntade. Pengarna kom. Jag tog dem, tackade och gick. Vi sågo alla tre mycket glada ut. Till och med vaktmästaren med det breda bandet över bröstet smålog då han öppnade dörren för mig. Jag kom lagom till kaffet på Du Nord.
Skodd eller oskodd gör till saken ringa; Sörj ni blott för att vi få stå, ej springa, Så hjälper nog sig foten utan sko." Och Döbeln talte icke mer men höjde Af aktning hatten vid den gamles ord. Så red han hän till Brakels trupp; där dröjde På nytt han nu, han såg trumslagar Nord.
På du Nord var en liten men bedövande supé arrangerad och både Jean och Anatole voro värdar. Håkan Olsson, som redligt betalat sin biljett, förstod icke att man skulle tacka nationalaktörerna för att de varit så goda och tjänstgjort. Detta syntes alls icke inverka på dessas lynnen, ty de voro i en särdeles upplivad sinnesstämning.
Det hördes snart från höga nord, när hären ryckte ned, Hur han var käck, hur han var stark, hur i hvar strid han stred. Så sad's, han fått medalj också, Det spordes snart, att han fått två; Ack, tänkte jag i hjärtat då, Den som fick vara med! Och vintern gick, och drifvan smalt, och det var lust och vår, Då kom ett bud: "Din fader dött, han dog för ädla sår."
Ej lyfts en höjd mot himlens rand, Ej sänks en dal, ej sköljs en strand, Mer älskad än vår bygd i nord, Än våra fäders jord. Vårt land är fattigt, skall så bli För den, som guld begär, En främling far oss stolt förbi; Men detta landet älska vi, För oss med moar, fjäll och skär Ett guldland dock det är.
Jag menar historien om då Hirsch rusade in på Du Nord och beställde: Smörgåsbord, soppa, fisk, kött, dessert, betala ! Den historien har aldrig hänt. Den är gjord på Söndags-Nisses redaktion, införd i tidningen och på sin tid illustrerad av Oskar Andersson.
Gran-skåden denna båren Och thenna skönheets roos, i bästa ungdoms-våhren Aff dödens kalla nord ifrån sin ädla stamm Affrijfvin, nederlagt! Kom, kommen, träden fram I, som ehrt fåfängt hopp med dårlig vällust spijsen Ok med olustig lust the glade sorger lijsen, Til högheet, prål ok makt igenom eld ok siö Med fahra fijken ok ey tänken til at döö!»
Dagens Ord
Andra Tittar