United States or Cuba ? Vote for the TOP Country of the Week !
En nästan knappt trolig, men rätt rolig historia meddelas oss från vår bygd, där gammaldags heder och dygd guskelov ännu är bunden vid torvan, som hänger fast vid bonden. Det hela gäller en skomakare, som har ett hus, i vilket bor en bakare, som är frälst, men tuggar snus.
Ej lyfts en höjd mot himlens rand, Ej sänks en dal, ej sköljs en strand, Mer älskad än vår bygd i nord, Än våra fäders jord. Vårt land är fattigt, skall så bli För den, som guld begär, En främling far oss stolt förbi; Men detta landet älska vi, För oss med moar, fjäll och skär Ett guldland dock det är.
De hade rott öfver till andra stranden, stormen hade ryckt båten från dem; simma kunde de ej, och så voro de prisgifna åt en nästan säker undergång i denna vildmark, dit då sällan någon menniska kom. Studenterna hade också insett detta samt inrättat sig derefter, ty då man tretton dagar senare sökte dem här, funnos de liggande i hvar sin graf, bygd af stenar, men lifvet hade de ännu i behåll.
Blott med solen följa Öfver land och bölja Än till söderns hem och än till nordens; Kyssas först i dalen, Sen i etersalen Sjunga känslans salighet och jordens; Hvilken lott du njuter, Hvilken fröjd du sluter, Lärka, lärka, i din lilla barm! Sköna maj, välkommen Till var bygd igen! Sköna maj, välkommen, Våra lekars vän!
På drifvans bädd hur mången natt Jag hörde detta ord Af gråa kämpen, där han satt, Långt skild från hemmets jord; Det var hans eld, när det var kallt, I fjärran bygd hans hem, hans allt. Då flög en hviskning oss förbi, Ett rykte söder från: Det talte om förräderi, Om våra vapens hån; Från man till man, från trakt till trakt Det möttes blott af stolt förakt.
Kom, oskyldiga, säger han, att du icke må begrafvas i dina små omsorgers stoft, utan lära dig lefva ett högre lif. Och hon följer, och då hon träder ut ur hyddan, höjer sig månen öfver bergen och gör hennes bygd dubbelt skön. Hennes sinnen stämmas, hennes hjärta vidgar sig af fröjd. Se, säger hennes ledsagare, är icke detta värdt en blick? Och hon ser, att han talar sant.
Förborgad länge var för alla flickans lott, Försvunnen från sin bygd hon var, Och folket teg i häpnad eller sjöng en sång Om furstetjänarns dunkla flykt. Och spordes någon gång Miljutin, skakade Den gamle stum sitt silfverhår Och såg mot vägen, där hans glädje skyndat bort, Tills blicken skymdes af en tår.
Johan träffade mannen. Det var en starkt bygd vermländing, med grofva, hederliga drag, ett godt, barnsligt leende när han log, hvilket icke hände ofta, mera tyst än bullrande. De voro genast bekanta. Första qvällen vexlades endast ett par hugg. Det var frågan om tro och vetande. Tron skulle döda förnuftet! menade Johan efter Krummacher. Fy, sade vännen.
I min makt det stått att i strider offra Allt, hvad nu här mänskligt af lifvet gläds. Detta rike har jag kunnat härja, Ödelägga från gräns till gräns, Att ej vinden funnit ett löf att röra, Fjäriln ej en planta att hvila på. Nu, hvad ser du? Vidt, som ögat hinner, Lyser dagen på bruten bygd; Lundar stå, där ödsliga skogar stodo, Och, där rofdjur nästade, tjäll vid tjäll.
Det var i Ulv Ulvssons bygd, och det var också här i Uppsala. Två tappra män, som varit i Miklegård med väringarna och där låtit döpa sig, upptogos sedan i Inges hird. De heta Ingemund och Hallsten. I dag ha de uppsikt över vakten vid Inges vagnar och tält där borta på sandåsen. Det är därför de inte heller varit synliga på tinget.