United States or Saint Lucia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det var en »sommarkärlek», som fadern då sade, hon var blomman och han fjäriln, och han tillade: »Sådant slutar med den varma årstiden.» Men det slutade icke. Hösten hade stormat fram öfver bygden, och rosen doftade ännu för samma fjäril. Vintern kom med snö och höga drifvor, men fjäriln svärmade alltjemt för sin röda ros.
Genast slöt hon fönstret, fasttog Och försökte tämja fjäriln: "Flyg ej bort, du sköna fånge, Gläds åt kyssen; njut af smeket Och blif stilla kvar på handen!" Fåfängt! Hvarje gång han släptes Flög han fladdrande på rutan. Ändtligt, rörd af fjärilns oro, Öppnade den sköna fönstret: "Flyg då, otacksamma, flyg Med ett bud till dina likar: Bjud dem ej så gärna komma, Då de aldrig dröja gärna."
Och fjäriln låg fängslad i sina band, de voro fina, nästan osynliga, men de voro så många, de slöto så tätt, och huru hon än ryckte på skalet och skakade på vingarne, så kunde hon ej göra sig fri ur puppan, ty den bands af spindeltrådarne. "Se, se", ropade en liten flicka, "skalet har remnat, ser ni hur granna färger der synas? Hvilken vacker fjäril det måtte vara!
Bland sommardagens barn en ros jag såg I första stunden af dess blomningstid. Med purprad kind i knoppens famn hon låg Och drömde blott sin oskuld och sin frid. "Du sköna blomma, vakna, blicka opp Och lär att lifvets bästa lott förstå!" Så sade, fladdrande kring blad och knopp, Den yra, guldbestänkta fjäriln då.
Skall ur tårar ofta blicka, Skall i suckar hviska sakta: "Kyssar älskar hvarje flicka, Fast hon låtsar dem förakta." Rosen lutar, blek om kinden, Hennes tid är all; Fjäriln domnar under vinden, Under skurens svall. När skall fjäriln få tillbaka Sina lekar och sin maka? När förlåter Dvalan åter Rosens matta ögonlock?
I skogens toppar tonar näktergalen; Dess harmonier, födas de af kvalen Vid stundens flykt? O nej! Och fjäriln flög i blomsterringen En sommardag; Om aftonen hans suckar hörde ingen, Fast domnande han sänkte trötta vingen Och lydde ödets lag. Då eken föll för tidens ilar, Då bergets häll, Du dåre, vill du undfly dödens pilar? Uppå den graf, där världens forntid hvilar, Fördömer du din kväll?
Och solen skymdes af moln, men rosen sörjde ej, ty hon egde sin doft, och stormen brusade ikring henne och skakade hennes blad, men hon härjades icke deraf, ty hon var frisk i sitt inre; och fjäriln gäckade hennes kärlek, men ännu lefde i hennes inre det lif som utvecklade doft och fägring. Men kom så en mask, den kröp allt närmare och sade: Du egenkära, du fåfänga!
I min makt det stått att i strider offra Allt, hvad nu här mänskligt af lifvet gläds. Detta rike har jag kunnat härja, Ödelägga från gräns till gräns, Att ej vinden funnit ett löf att röra, Fjäriln ej en planta att hvila på. Nu, hvad ser du? Vidt, som ögat hinner, Lyser dagen på bruten bygd; Lundar stå, där ödsliga skogar stodo, Och, där rofdjur nästade, tjäll vid tjäll.
Men fjäriln flög till blommans knopp, Och blomman gaf sin purpurmund; Och trasten sjöng i björkens topp, Och hennes make kom på stund; Då nämnde jag min flickas namn, Sprang opp och flög i hennes famn. Flicka, säg hvad magiskt tvång det är, Som mig ständigt till ditt hjärta jagar? Säg mig, hvarför längtar jag att där, Endast där fördrömma mina dagar?
När sig våren åter föder, Klar och ljuf, Dagen ler och solen glöder, Vaknar du, Fäster vid din veka stängel Blad och knopp, Och från gruset som en ängel Lyftes opp. Med din doft kring rymden ilar Fläkten glad, Fjärilns gyllne vinge hvilar På ditt blad. Ingen oren vågar kinden Kyssar ge, Daggen, ljuset, fjäriln, vinden. De, blott de.
Dagens Ord
Andra Tittar