United States or Sint Maarten ? Vote for the TOP Country of the Week !
Genast slöt hon fönstret, fasttog Och försökte tämja fjäriln: "Flyg ej bort, du sköna fånge, Gläds åt kyssen; njut af smeket Och blif stilla kvar på handen!" Fåfängt! Hvarje gång han släptes Flög han fladdrande på rutan. Ändtligt, rörd af fjärilns oro, Öppnade den sköna fönstret: "Flyg då, otacksamma, flyg Med ett bud till dina likar: Bjud dem ej så gärna komma, Då de aldrig dröja gärna."
Flyg, sång, den matta fläkten på heden lik, Af ingen spord, besvarad af ingen, För ljuft min suck att somna i nattens famn! Som sucken en gång jag somnar, ock jag." Hon slöt. Från höjd, från däld och från våg en ton Till afsked sände flyende sången, Och ensam nu bland klippor i fjärran stred Mot tystnaden doft blott, Crona, din ström.
Hon, som saknat mig på många dagar, Ser ej än min julle styra dit; Kanske står hon nu vid sjön och klagar Och med tåradt öga blickar hit. Ej ett vindkast fyller dock mitt segel, Och det vill ej skrida, om jag ror, Och så långt, långt bortom fjärdens spegel, Skymtar udden, där den hulda bor. Svala, du, som rör så gärna vingen, Med ett tröstens bud till henne flyg!
Du kan icke fatta, att jag dag efter dag kommit närmare likgiltigheten att jag dag efter dag blifvit säkrare på mig själf. Du dömer blott efter, mitt stilla, ödmjuka sätt. Den sega kraft, som döljer sig därunder, har du ingen aning om. Flyg, flyg! Jag håller dig icke kvar med ett finger. Jag är glad att jag icke behöfver bryta.
Lifvets ängel satt på skaparns högra arm, Nedanför låg jorden i sin barndom än; Och den Högste såg ifrån sin höjd med harm Ren den första synd, som växte opp på den. Flyg, så sade Gud till lifvets ängel då, Straffande till jordens skuldbehöljda dal! Ingen fröjd skall evigt blomma mer därpå, Intet väsen fly förgänglighetens kval.
Jag skall vara fågelfängarn, Du skall låtsa vara vaka. Märk; hur fågelfängarn talar: "Flyg ej unnan, sköna vaka, Sitt på klasen trygg och stilla, Snaran gör dig ingen skada, Snaran vill din hals blott smeka." Ha, din skalk, du lät dig fånga; Kyss mig nu, så skall du slippa!
Under knuffningar och stönanden framräcktes från alla sidor fingrar, som försökte att få röra vid korset, och så begynte alla i vinande fart att läsa besvärjelsen. Skamfågel, skamkulla, häda och flaxa, skratta och kraxa, dö för våra synder och flyg till den blå kullan, till Hel! Valdemar höjde korset och bar det framför skaran ut ur kyrkan. Armarna sviktade, ty korset var tungt.
Dess köl är bräckt, gräs gror i dess botten opp, Och dagen strålar genom dess sidor. Upp, tag det, flyg kring hafven och sök ditt namn Bland främmande ljud, förgäten af mig! Och Hjalmar gick. Han kom på sin faders gård, Där sköttes tomma, barnsliga lekar; Af mannahänder, knutna kring svärden förr, Nu slungades klot, nu fångades boll.
Och att nu ändå varsna sådana spår! En tröst var, att han ensam förstod, hvad de kunde betyda. Nu var Kanan-sången slut. Han tog själf upp en ny sång, och syskonen stämde in: "Jag vet ett land af idel ljus, hvars ..." Ante hann ej längre "Barn ! Det ryk, och gnisterna flyg ur skorsten till en gård! Herre gulla, vi är ute i bygden, och jag hör hundarna skälla."
Låt mig i väkter på ett fridlöst läger Med öppen blick mot grottans mörker stirra, Men flyg till honom, kväf hans känslors svall Och tvinga honom att sin himmel glömma! Förskjuten, gäckad, trånande och fridlös Gick vandraren i sekellånga år Sin tunga stig igenom öde länder.