United States or Montserrat ? Vote for the TOP Country of the Week !
Snart hade han nått toppen och nu började han nedstigandet. Men nu voro icke svårigheterna mindre. Hundrade gånger hade blott foten behöft slinta och vandraren hade störtat ned i djupet. Men foten slant icke ty den gick kärlekens ärenden. Efter ännu någon vandring kom han ned i landet på andra sidan.
Han vidgar sjelf den med sitt svärd, Han fyller den med hopp och drömmar, Lik vandraren i öknens sand, Hvars blick sig trollar der ett land Med lunders sus och svala strömmar. Hans lit då likne Jordans tåg, Men hennes är blott Kidrons våg, Som höljd af bergens skuggor rinner, Och vid den sorgsna banans slut, I Dödens haf men ej förut, Den stolta flodens bölja hinner.
Lång var milen dock än för vandraren. Aftonen framskred Kulen och mörk. Sin färd försökte den åldrige skynda, När på en gång af bjällror en klang, kringljudande nejden, Nådde hans öra. Förskräckt åt sidan han stapplade undan, Stannande djupt nedsjunken i snön. Stormodigt och högljudt Skallade kuskens varnande rop.
Kulen är vintern, flicka, och tung är för vandraren ränseln; Sen vi hos främmande fastat, af fruktan för tjufvar och bofvar, Dricka vi öl, då vi komma till gamla bekanta och kunder. Härlig är gossen, härlig den stolte archangelske gossen; Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias!
Och jag, som intet märkt av denna storm, som nalkats oss där ute, medan vi av helga runors frid och värme njöto. Säg, vill du icke stanna, medan stormen drar hädan? Stränge herrars makt är kort. Erland . Nej, fader. Patern . Dock din väg till riddarborgen är icke lång, och mörker skyr du icke. Men tag min kappa! Kvinnans verk vid sländan försonar vandraren med regn och blåst.
Låt mig i väkter på ett fridlöst läger Med öppen blick mot grottans mörker stirra, Men flyg till honom, kväf hans känslors svall Och tvinga honom att sin himmel glömma! Förskjuten, gäckad, trånande och fridlös Gick vandraren i sekellånga år Sin tunga stig igenom öde länder.
Samma känsla som griper vandraren, då han, i vila vid vägkanten, känner en kall slingrande orm under sin hand, avtvang Krysanteus ett instinktmässigt nej. Han ordnade sin mantel, hälsade biskopen och de övrige i rummet varande och gick mot dörren. Farväl, filosof!
Men var och en, som i detta ögonblick sett den enslige vandraren skrida över det skydda pelarfältet, kunde gripits av en liknande aning och känt, att en olycksande, lekamliggjord i detta väsen, närmade sig den slumrande staden.
Men där glänste dock ett skimmer av ljus mellan bergen och granarna, ett av dessa vänliga eldsken från en flammande härd, vilka äro en så kär syn för den frusne och utmattade vandraren i en mörk vinterkväll. De resande styrde sina utmattade steg med förtröstan mot eldskenet. Vi skola gå dem i förväg och kasta en blick på nybygget.
Allt, hvad fordom du som ljufvast tänkte, Allt, hvad sträfvandet och lyckan skänkte, Står ett bleknadt intet för din syn, Som för vandraren på Alpens höjder Dalens dofter, fjärilar och fröjder, När han fjällets fria hjässa hunnit Och af eter svalkas ofvan skyn. O, hvad är den sällhet, här vi söke? Blott ett blomstersmyckadt troll, ett spöke, Ur sin natt af fantasin befalldt.