Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 9 maj 2025
Att hon stannat kvar i Stockholm kom sig af en fullständig likgiltighet för hvar hon befann sig, när hon ändå icke kunde få vistas der han var. Med sin skarpa instinkt kände hon, att det var något som hon måste försaka. Det skulle eljes hämna sig på deras förhållande och göra dess lifsluft kvaf och instängd. Han skulle känna det som ett tryckande band och slita sig lös.
Högt strålar morgonsolen ren, Naturen kläds i ljusets sken, Af fågelsånger ljuder skyn, Och ingen rörs dock än i byn. Hur kan väl odlarn hvila än? Är icke dagen ljus igen Och åkern gul och tegen full? Hvad gör, att han försmår dess gull? Dock se, han öppnar ren sitt tjäll. Hur lugn är ej hans blick, hur säll! Hvar jordisk omsorg, tung och kvaf, Han, som en klädnad kastat af.
Låt mig i väkter på ett fridlöst läger Med öppen blick mot grottans mörker stirra, Men flyg till honom, kväf hans känslors svall Och tvinga honom att sin himmel glömma! Förskjuten, gäckad, trånande och fridlös Gick vandraren i sekellånga år Sin tunga stig igenom öde länder.
Till tvifvel, själfförakt och liknöjdhet man närde mig; och när försmådd, förbisedd, sa långt man fått mig, solade man stolt sin äras glans emot min ringhets natt. Då kom till mig en oförväntad gäst. Ni mins den gamla kvinnan på er fest: sin son hon sökte där, den siste af det folk, som gått igenom er i kvaf. Med henne vid sin faders graf han stått, och denna graf var en schavott.
Allt var ordnadt, det blef natt, man sof i fred; Endast unge fänrik Blume sof ej med. Eld och ifver brände i hans tappra sinne, Stugan blef för kvaf, han fick ej ro där inne. Ut på trappan kom han. Mörkt och tyst var allt, Fästets stilla stjärnor lyste klart och kallt, Blott i öster, mellan skogens toppar dragen, Sågs en blekröd strimma gry, en rand af dagen.
Gamla öga, skym dig ej, Kväf tåren, som vill bryta fram ur hjärtats djup, Att den ej hindrar dig att se i denna stund. O hjälm, din glans har mattats, ärg har lagt sig kring Din kopparyta, guldet ensamt strålar än, En bild af troheten, som, om den äras, glöms, Förtrampas, uppbärs, aldrig vet af växling själf. HYLLOS. Emottag, fader, denna ädla pansarskrud Och sköld och svärd.
Dagens Ord
Andra Tittar