United States or Puerto Rico ? Vote for the TOP Country of the Week !
Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse, de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud. Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor. Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen. Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
När solen börjat blicka Från fjällets höjd, Då ser jag ren min flicka På kullen röjd. Då bär hon ren i handen För mig en krans Af väppling, som vid stranden Den skönsta fanns. Och som jag hade vingar, Jag skyndar dit, Och snart jag henne bringar Med lammen hit; Här sätta vi oss båda Och kyssas då, Och skogens dufvor skåda Med afund på.
"Ta' opp psalmen, Angela", sade Elsa. "Ta' Skogens fåglar". De här, i skogen ha redan börjat, de." "Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod", sjöng Angela med stark, ren stämma. Alla barnen stämde in med. Ante och Maglena äfvenså, alldeles i undran öfver att de kunde samma sång som de fina herrskapsbarnen.
Nu för den vänliga bjudningens skull och den ädle majorens Glömde den gamle färdens besvär, lätt tålande skogens Tjocknande mörker och snön, som, af vindarna hopad om dagen, Låg på den ödsliga stigen ännu, ojämnad och spårlös. Skyndande gick han och lyfte sitt djupt nedsjunkande trädben, Nöjd som en kung, ur drifvan och hann, fast haltande, framåt.
Ernst-Olof gick rätt emot henne, och då hon stannade, knöt han näven under näsan på henne och sade så hårt han kunde: Det vill jag bara säga dej, unge, att om du ramlar i sjön en gång till, så kommer jag absolut inte att dra opp dej så mycket du vet det, jäkla jänta ! Aftonen var stilla och vacker. Solen hade gått ned bakom sitt vanliga berg och skogens mörka dunkel drog in bland hus och villor.
Hon är försvunnen, ja, hon är försvunnen! Det enda minne, jag af henne fick, Är spåret på det daggbestänkta gräset Och kvistarna, som darra än, där hon Gick stilla fram emellan skogens stammar. Ja, hon är borta! Som en aftonrodnad Försvann hon bakom klyftorna och träden, Och ensam står jag kvar en dyster natt. O, jag var säll ändå!
Varje afton han gick till sängs hoppades han kunna utföra den. Men Sorgbarns kraft segrade. Den lilles hela jordiska omklädnad syntes upplösa sig i denna hemliga kraft. Den fyrationde dagen från Sorgbarns ankomst till Ekö slott var inne. Det var en mulen dag med regn och blåst. Insjöns böljor skummade, skogens toppar böjde sig, skyarne samlade sig kring klippornas branter.
Häradshöfdingen följde dem hack i häl, han beundrade den storväxta bondkvinnans raska sätt att röra sig, hennes kraftfulla kropps resliga hållning och hennes höfters, armars och bens runda former ..., synd att hennes språk och sätt var vildinnans hennes själ lika litet utvecklad som ett af skogens djurs.
Bort han smyger, som om här han kände Af försvurna makters spel sig omhvärfd, Vill i skogens djup i frihet andas Några stunder och med stadgad seger Öfver hjärtats uppror återkomma. Knappt så långt han hunnit, att af bäcken, Från hvars strand han nyss sin vandring börjat, Sorlet mer i kvällens lugn ej hördes, När i ödsligheten oförmodadt Af en syn på nytt han öfverraskas.
Erland . Onödigt, fader Henrik. Mellan mig och himlens vindar kräves ej försoning, ty fiender vi ännu aldrig varit. Jag älskar skogen, natten, molnen, stormen. Nu vill jag ut, men ej till riddarborgen, det tysta hemmet med sitt enahanda. Nu vill jag ut i skogens dunkla djup. Patern . Du är dig lik. Jag känner denna längtan, jag känner den, men jag förstår den icke.