United States or Guam ? Vote for the TOP Country of the Week !
Nu för den vänliga bjudningens skull och den ädle majorens Glömde den gamle färdens besvär, lätt tålande skogens Tjocknande mörker och snön, som, af vindarna hopad om dagen, Låg på den ödsliga stigen ännu, ojämnad och spårlös. Skyndande gick han och lyfte sitt djupt nedsjunkande trädben, Nöjd som en kung, ur drifvan och hann, fast haltande, framåt.
Ibland, när han var nere i stallet hos majorens kusk, kunde det hända, att ett ohyggligt väsen började på Lillegård. Trätofflorna slamrade mot kullerstenarna, det blev skrik och tjut, några fönster öppnades, så att rutorna klingade, gälla kvinnoröster skällde. Allra sist kom änkefru Björkmans röst. Den var högre och pipigare än alla de andras. Och så blev det tyst, alldeles tyst.
Men Brask, han hörde butter majorens tal: "Väl var jag intet förr och är nu korpral, Men hvad jag är, det blef jag för trofast mod Och drogs ej upp ur dy, herr major, men blod. Om jag slår till nå'n gång, är ej ont däri, Jag gör som mången annan, jag gör som ni, Och brukte herr majoren här ensam slå, Lät jag de andra smeka och slog också.
De hade upptäckt majorens stall, som numera stod tomt och tagit det i besittning med unga rövares till en början sordinerade men så småningom allt fräckare och högljuddare rätt. De hade också dragit en hel del andra pojkar in i sitt eldorado, där de efter ytterligare en tid installerade fyra kaniner, som ibland rastades ute på gården. Stellan satt ibland och såg ned på dem från sitt fönster.
Har pappa en vit häst! Vet du inte, hurdan häst pappa har? Den ä brun å hetter Lady Hamilton. Å min häst ä vit, alldeles vit. Å pappa ga den åt mig själv häromdan. Var ä den? Hemma. I majorens stall? I majorens stall! Va pratar du! Sa ja inte att den va hemma, va. Nu kom Göran honom ända in på livet och lade sin arm på hans axel: Hör du, Stellan, får jag se på den?
Den kallades därför Storegård. På den fanns ett stall för majorens två hästar och ett vagnsstall för hans droska och jaktvagn. En gång i tiden hade Stellan härskat suveränt på Storegård. Det fanns inga andra barn på den än han. Han hade också varit god vän med majorens betjänt och kusk. Men det var länge sen, innan han börjat skolan.
Och om greven inte funnits till ? Han kände det som om den gamla majorens existens endast tjänat ett enda syfte: att han, Stellan Petréus, skulle få göra bekantskap med Josef Nilson, tack vare vilken han nu satt här, fylld av tacksamhet och såg en glimt av all tings sammanhang. Omedvetet såg han upp på den himmelstriangel, som svävade över Storegård.
Nu var Köttlund alldeles inpå honom: Jaså, dä ä du, din lilla djävel! Jaså, dä ä du, din lilla söta satan! Ja har unrat å unrat Jaså, din lilla söta guds ängel! Stellan föll vanmäktig ned på gödselhögen, innan Köttlund ännu rört honom. Han tog mot slagen från kvastspettet utan att skrika, utan att jämra sig. I samma ögonblick kom majorens betjänt ur sin bostad.
Den stod eller rättare sagt låg på sidan i en spilta, Stellan byggt av träklotsar ur en bygglåda mellan sängen och byrån. Den hade halm under sig, havre i krubban och den var bunden vid spiltan med ett grimskaft. Halmen och havren hade Stellan fått av majorens hästskötare nere på gården. Ida klagade. Hade man sett på maken: släpa halm och havre upp i våningen!
Synes han oftare dock, än han borde det, här i er boning, Hjälp den gamle att då stugfåglarne hålla på afstånd, Medan han sitter en stund och betraktar ert strålande öga; Sen till sitt bo förfogar han glad sig åter och hvilar." Sagdt, ur majorens hand mottog han det ångande glaset, Förde det tyst till sin mun och tömde det stilla i botten.
Dagens Ord
Andra Tittar