United States or Japan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Från sitt fönster kunde nämligen Stellan se ett stycke in i stallet. Efter en lyckad scen med Köttlund tänkte Stellan hela eftermiddagen på rabulisterna. Hur vågade de ? Och hur kunde de hitta på det? Han beundrade dem. Och han fruktade dem också, på grund av deras mod, styrka och uppfinningsrikedom. Nej, han skulle aldrig kunna göra det. Han skulle aldrig ha kunnat hitta på något sådant.
Å så säger du, att ja inte skojat mä Köttlund! Hetter han så? Stellan nickade. Han började förklara. Han talade upp sig. Han blev ordrik och höljde sig själv med ovansklig ära och han såg med välbehag och stolthet, hur Kalle lyssnade. När han slutat, tillade han, efter en paus: Så du kan se själv, att fastän ens pappa tvingar en å gå i dansskola, så behöver man inte va en skit för dä.
Det var bara en vecka kvar till uppropet och han hade till den grad uttömt sina kamraters litteraturtillgångar, att han tagit fram en Topelius från den lilla bokhyllan över skrivbordet. Plötsligen såg han upp. Nere från porten hördes ett förfärligt oväsen. Köttlund var full igen. Svordomarna kommo Stellan att rycka till och lystra som en gammal nummerhäst vid en trumpetsignal.
De voro i bara strumplästen, med händerna instuckna i trätofflorna. De sträckte på halsarna, viskade med varandra och gåvo varandra varningar med de toffelbeväpnade händerna. Stellan följde dem med en blandning av spänning, beundran och harm. Och så drogo de sig tillbaka. Men inte alltid. Inte när Köttlund sopat samman hästspillningen från stallet i en stor rund hög.
Om han skulle vara med, vägrade de helt enkelt att äckla Köttlund. Stellan kände sig förödmjukad. Han till och med skämdes. Han insåg, att denna expedition mot Köttlund utgjorde det verkliga provet på tapperhet och mod. Det där att gå omkring och kommendera var i alla fall bara en lek. Men Köttlund förkroppsligade allvaret, modet, snabbheten. Till slut tog skamkänslan ut sin rätt.
Ja, men mamma, jag tänkte bara berätta, att när Stellan skulle gå i skolan morronen efter, så sto Köttlund i porten och fick tag i nacken på Stellan och klådde honom och sa: djävla häraskrivare, jag har sprungit hela natt Nu ä det tillräckligt med detaljer. Kalle slutade. Alla skrattade, fru Davidson så att hennes byst hoppade. Och samtidigt suckade hon: Sådana rackerunger! Sådana rackerunger!
Köttlund var en fattighusgubbe, som hjälpte kusken med hästspillningen. Han var döv, smutsig och halt. Han hade fört ett supigt leverne, påstod gamla Kerstin, och därför kommit på fattighuset. När majorens kusk gått, kom Köttlund för att hämta spillningen. Ibland var han full. Då sjöng han eller också svor han, beroende på hur full han var.
Det var inte skojandet med Köttlund, som i Stellans ögon i första hand gav dem deras strålande glans. Det var samvaron med Kalle. Han skulle ha känt samma lycka bara av att vara tillsammans med honom. Han gick fullkomligt upp i sin nye vän och hövding.
Äntligen kom upprättelsen. Jag tycker han var dum, svarade Kalle. Men minns du, när vi ga Köttlund ricinolja i ölflaskan? Vad för slag, skrek fru Davidson. Ricinolja i ölflaska? Ja, det gjorde vi visst! Berätta, berätta! Kalle berättade om hur han och Stellan kommit överens att ställa till med en försoningsscen med Köttlund.
Med den säkra instinkten hos ett djur hade han letat sig genom två rum ut till tamburen och var borta, innan hans värd hunnit visa honom vägen. Stellan såg honom, efter en snabb blick mot stalldörrarna, störta ut i portgången. Men Köttlund märkte det ej. Han låg redan i halmen och sov. Stellan blev sittande kvar vid fönstret och såg länge ned på gården.
Dagens Ord
Andra Tittar