Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 26 september 2025
Stellan rörde sig ej. Han kunde inte . Han stod alldeles stilla och bara stirrade på Köttlund, som närmade sig i haltande språngmarsch. Storegårds köksfönster öppnades inför Köttlunds dundrande eder. Stellan hörde Idas röst: Dä ä rätt, Lund, ge en duktigt mä stryk! Dä ä just va han behöver. Han ä så högfärdig och elak, så dä ä en synd och skam åt'et! Klå en bara!
Han hade på sig den blå fracken med de gula knapparna. Sluta, skrek han, sluta, fyllehund! Va tar han sig till! Slår han löjtnantens gosse! Köttlund släppte taget om Stellans nacke. Stellan kravlade sig ned från gödselhögen och störtade genom gången in på Lillegård. Den var tom. Mitt på stenläggningen stodo hans kängor.
Han förklarade, att han ensam skulle äckla Köttlund. Inte fan, skrek Agust. Du ä inte rapp nog i vänningarna. Dä ska gå mä en sju djävra vänster. Jo, dä kan ja visst dä! En tid kunde han leva på löftet och försäkringarna. Men en dag kom Agust rusande från smalgatan in på Lillegård och sade: Nu ä Köttlund full. Ska du äckla honom nu? Hur vet du han ä full? Ja så honom på gatan.
De sågo på varandra. Du kom inte, sade Stellan lågt. Kalle såg sig om för att vara säker på att matsalsdörren var riktigt stängd. Nä, ja glömde dä. De blevo länge stående kvar utan att säga något. Ingen av dem visste, hur man skulle handla i en dylik belägenhet. Till sist klämde Stellan fram med en lögn. Köttlund va så djävla full. Köttlund ja ä trött på Köttlund
Mitt emellan gången och gödselhögen stannade han och lyssnade mot stallet med huvudet på sned. Oftast drog han sig tillbaka med en skakning på huvudet. Men ibland lyckades det. Gud vet, vad Köttlund hittade på så länge inne hos hästarna. Kanske hade han en flaska med sig.
Skojar du aldrig mä gubbfan? Han hade inte ens tid att vänta på svar. Han gick fram till fönstret för att se, om han kunde upptäcka Köttlund. Men Stellan hejdade honom. Nä, visa dig inte, för då kanske han ser, att vi håller ihopa. Ä du rädd för honom? Rädd! Ja rädd! För honom! Nä du! Ja, men så du, hur han fick! Den ena hästskiten efter den andra rakt i planeten! Koss i Jisse nam!
Han kände det i detta ögonblick, som om han sade farväl till allt detta, som om någonting skulle hända, så att han aldrig mera skulle återse den gamla gården. Han kom plötsligen att tänka på Köttlund och hur han en gång för många år sedan sökt sparka kull gödselhögen. Vad han hade varit lycklig då! Om han bara hade varit så liten som då. Då visste han inte att det fanns frimärken.
Ibland, då regnet stod som spön i backen, då man ej kunde skoja med Köttlund, då det ej fanns någonting annat att göra än att hålla sig stilla inomhus, kom oron över Kalle. Han beklagade sig över att hans far blivit bankdirektör i denna djävla håla, där det inte fanns någon hamn eller något hav. Han kände sig innestängd. Ja, men ån då? Kalle gav honom en föraktfull blick: Ån! Sa du ån!
Stellan lyssnade in mot stallet. Han kände sig knappast rädd längre. Han kände bara pulsarna bulta i sitt huvud. Gör dä nu, viskade Agust. Gör dä nu! Stellan kastade sig huvudstupa in på gården, upp i gödselhögen och började sparka. Plötsligen blev han stående alldeles orörlig. Med en förfärlig svordom kom Köttlund haltande och springande ur stallet. Han hade kvasten i ena handen.
Till slut ropade de så högt att en av rabulistkvinnorna öppnade ett fönster och frågade, vad som stod på. Men då svarade flickorna: Ingenting. Efter en stund kommo rabulisterna och Stellan ut ur vedboden. Agust visslade... Det var endast en lek, Stellan ej fick vara med om: det var, då rabulisterna skulle äckla Köttlund. Därtill ansågs han ej värdig.
Dagens Ord
Andra Tittar