United States or Chad ? Vote for the TOP Country of the Week !
Fina tog pennan från örat och rynkade sina ögonbryn. Hvad säger pastorn, stackars förlorade varelser! Hvad vill det säga? Hvad menar herrn med det? Syndiga ä' vi allihop, herrn med och jag och vi allesamman. Stackra dem alls inte! De är' inte sämre än annat folk! De arbeta så godt de kunna. Gå ut, flickor, och be Maja komma in, om jag ringer. Muntra er nu i vedboden båda två.
Men snart ledsnade båda, och Lampa icke sist, ty han tyckte det vara alltför livliga påminnelser om sin förestående bortgång, vilken han önskade så avlägsen som möjligt. Innan han lät magistern gå till magasinet för sista gången, ville han ändå två sina händer och gav honom därför en ytterligare påminnelse om vedboden och kistan. En ny finansplan måste uppgöras för den fattiga Nyberg.
Hon hade prydt hemmet med gran, med ljus, med nya tapetseringar kring väggarne. Hvad? I julgranen hängde en storrutig yllekarlhalsduk och ett par nystickade ullstrumpor ... troligen ämnade till julklapp åt honom. Och på andra sidan ... ett par grofva tofflor, virkade ... af henne till honom. Hon hade hört hans samtal med Liisa således? Stått och lyssnat i vedboden.
Medan Agust kommenderade och skrek, stod Stellan i den finaste utrustningen, som bestod i en bröstplåt, och såg på som en riktig löjtnant på kaserngården. Han var fullt lycklig. Han och rabulisterna blevo en dag så goda vänner, att de bjödo honom följa med sig in i vedboden. Där visade de honom mannens stolthet, var och en av dem. Och så sade de: Får vi nu se din? Stellan tvekade.
Till slut ropade de så högt att en av rabulistkvinnorna öppnade ett fönster och frågade, vad som stod på. Men då svarade flickorna: Ingenting. Efter en stund kommo rabulisterna och Stellan ut ur vedboden. Agust visslade... Det var endast en lek, Stellan ej fick vara med om: det var, då rabulisterna skulle äckla Köttlund. Därtill ansågs han ej värdig.
Länsmannens tanke hade likasom funnit eko i patronens själ, ty denne senare utbrast nu: Svalgren, i skrubben bredvid vedboden ligga handklovar och en black. Spring genast efter dem! De komma nu till pass. Emellertid hade patronens och Svalgrens ovan förmälta nödrop fört till stället hela gårdens manliga och kvinnliga befolkning.
Samuli sprang till honom, gaf honom en rubel, pekade på sin dam och lät honom förstå, att hon var sjuk och att han ville under tak. Gubben tog lyktan, betraktade i förbigående den blödande och klagande qvinnan och bad dem följa sig. Han gick genom vedboden och uppför en trappa. Der låg ett rum, jemförelsevis snyggt och varmt.
Hon, den alltid lugna, förtröstande, med det orubbligt goda lynnet, hon greps af en sorg, som syntes henne omöjlig att bära, och hon sjönk ned som en sten på det fuktiga golfvet i vedboden, sjönk ned på snön och omfattade med armarne vedstapeln liksom ett altare, vid hvilket hon ville tigga om förbarmande. Vinden dref alltmer snö in genom springorna. Drifvan derinne blef större.
Hans vän, gubben från vedboden, sprang först fram, öppnade med en gammal rostig nyckel de stora inkörsportarne, kastade sig, då han fick syn på vagnen, ned i smutsen, böjde hufvudet, tills det tre gånger berörde marken, steg sedan upp och bockade sig framför det långsamt inkörande åkdonet ända till jorden.
Diakonen sjelf satt under denna ceremoni lika orörlig som den heliga madonnan sjelf. Hans ansigte, till tre fjerndelar bevuxet med mörkbrunt skägg, uttryckte oomkullrunkeligt lugn. Gubben från vedboden gick under allt detta till Samuli och gjorde honom en mängd vänliga frågor under lifliga gester, dels pekande på madonnan, dels på fönstret, der Nadja fans.