United States or Guernsey ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men när han steg i land blev han föremål för en mindre vanlig vördnadsbetygelse, ty en liten japan lade sig på magen för honom på den smutsiga kajen och slog pannan tre gånger i stenläggningen. »Oh, you honorable captain», sade japanen. »Vad är det om?» fräste Broman.
Utan att äga någon som helst kännedom om ordets betydelse förstod Stellan likväl från urminnes tider dess innebörd. Han behövde endast se rabulistbarnen, deras trasiga och lappade kläder för att mäta klyftan, som skilde honom och dem. Ja, han behövde inte ens se dem, endast höra dem, deras skrik och klapprandet av deras trätofflor mot stenläggningen. Gården till Storehus var rymlig.
Utstött i natten på gatan, på hårda stenläggningen ännu en gång, med min sista tillflykt, min ende vän bakom mig. Jag går och går, framåt, på måfå; sedan tankarne klarat sig något tar jag därefter raka vägen till stadsläkaren. Jag måste ringa på, vänta, och under tiden bereda mig på vad jag skall säga utan att anklaga min vän. Äntligen blev läkaren synlig.
Mänskorna stannade och sågo på hans far. De stora kanonhjulen dånade mot stenläggningen. Stellan blev så ivrig att han började svänga med sabeln och ropa: Framåt masch! Framåt masch! Då såg hans far upp till fönstret, förde handen till mössan och hälsade allvarligt upp till honom. Stellan skrek ännu vildare: Framåt masch! Framåt masch!
När man gått backen uppför Tyska brinken och kommit till tyska kyrkan, som på ojemn grund reser sin byggnad och sitt torn mellan täta husmassor, inträder man på Kindstugatan, som slutar vid den triangelformiga utskärningen af Skärgårdsgatan. Inga trottoarer finnas, och husen se förfallna ut. Solens strålar hafva svårt att nedtränga på den fuktiga stenläggningen.
Byggnadens fyra flyglar, en våning höga, innesluta en fyrkantig gård, och mitt på denna står ett uthus i kupolform, en efterhärmning av Tamerlans grav i Samarkand. Takåsens struktur och beläggning med kinesiska tegel erinra om yttersta Orienten. En apatisk sköldpadda kryper på stenläggningen och försjunker bland ogräset i ett nirvana som förlänges i oändlighet.
Helst skulle han ha velat gråta, skrika, rulla sig på stenläggningen i känslan av sin egen maktlöshet. Han måste tro det. Det var ofattligt. De skulle gå med i demstrationen. Och där skulle vara fanor och musik, precis som i vaktparaden och de skulle få marschera med. Och han skulle inte få vara med.
Han tog en av sina leksaker med sig in på Lillegård det råkade vara en av hästarna med seldon ställde den från sig mitt på stenläggningen och blev själv stående vid sidan om. Rabulisterna betraktade först honom, sedan den lilla hästen med seldonet. Ingen sade något.
Morgonen var grådaskig och fuktig. Inne på den trånga gården var stenläggningen ojämn och assessorn, som var tämligen korpulent, hade svårt att gå på de slippriga stenarne; det var därför nödvändigt att fängelsets direktör hjälpte honom, i synnerhet som han icke kände vägen till den afdelning besöket gällde.
Men en dag upptäckte Ina, att just vid sidan af den trappa, som ledde ned till gården, ett par stenar af stenläggningen sjunkit ned några tum lägre än de andra, och derpå hade samlat sig litet jord.