United States or Greece ? Vote for the TOP Country of the Week !
Storehus var en rymlig, vitrappad bygglåda i tre våningar, som skulle ha tillfredsställt även de längst gående pretentioner på raka linjer och plana ytor. I översta våningen bodde den gamle majoren, som samtidigt också var greve och hade en bror vid själva hovet. Majorens högröda ansikte pryddes av grånade, mustascher utborstade likt svansarna på ekorrar vintertiden.
Det var en våning lägre än Storehus, med små, kvadratiska fönster, grått till färgen, eftersom det aldrig nykalkades, men med kritvita fläckar, där den avfallna rappningen lagats. I Lillehus funnos bostäder om ett rum och kök, där arbetare från den mekaniska verkstaden trängt sig samman med sina barnrika familjer. I Storehus kallades denna befolkning rabulisterna.
När Stellan på morgonen kom stickande ut ur Storehus med morgonchokladen brännande från tungan ända ned i magen och med de valfrusna fingrarna knäppande ytterkavajen, måste han vada genom en snödriva, som dränkt de tre trappstegen ned till trottoaren. Gatorna lågo med kullerstenarna alldeles nakna. Men längs husväggarna hade snön tornat upp sig i väldiga vågor med spetsiga, blanka kammar.
Utan att äga någon som helst kännedom om ordets betydelse förstod Stellan likväl från urminnes tider dess innebörd. Han behövde endast se rabulistbarnen, deras trasiga och lappade kläder för att mäta klyftan, som skilde honom och dem. Ja, han behövde inte ens se dem, endast höra dem, deras skrik och klapprandet av deras trätofflor mot stenläggningen. Gården till Storehus var rymlig.
Riddersmännen skingrades, av skamkänsla, av plötslig och påtvingad skuldmedvetenhet, i djup avsmak för sig själva, varandra och brudarna. Det hus, i vilket Stellan bodde, bestod av två komplex. Det ena kallades Storehus, det andra Lillehus. Tillsammans utgjorde de en bild av det moderna samhället.